Aftonbladet – 26 februari 1859, sida 2

ditt bästa och öfversätt Tassos: hela verk på samma glada maner. Det bör bli någonting non plus ultra, någonting storartadt, någonting å la Blumauers ZEneis, en riktig skatt, en verklig juvel i vår vitterhet, Det är allt möjligt, Anders Petter, att det ej vinner något pris i Svenska Akademien: Men hvad begriper Svenska Akademien? Trösta dig, du, det blir nog beprisadt i-— -Wimmerby: . .Gör det, kära Anders Petter; fnaska ej längre med småsaker, ge gälvanoplastiken på båten och rädda då, för knäfveln, svenska. poesiens ära. Sätt dig upp på pegasen och låt det blifva någonting af. TIlle faciet. Vi alla andra äro, i jemiförelse med dig, ena riktiga stympare, ena arma dvergvuxna ,ettåringar. Du står i växten, du: Du har en framtid för dig. Du bör växa, växa alldeles ofantligt, tills du, som Horåtius, stöter din hjessa-mot stjernorna, under det vi, stackars löfkojor, förvissna vid din fot. Jag vill ej precist påstå, att du är en gnagare, Anders Peter; men en huggare är du; åtminstone har du huggit stadigtivädret i afseende på min ringa person. Oförblommeradt sagdt; du har. narrats på mig, Anders Petter lille; det är ej vackert gjordt af dig. Jag nödgas underrätta dig, att jag icke bor i Skara (nå nå, det var egentligen moster din, som påstod det, den beskedliga gumman; men osanningen ståt allt för din räkning) — jag bor ej.i Wim merby en gång; jag är bara en fattig landkrabba. Icke heller har jag varit skolkamrat med Herman Bjursten; jag är rädd jag gick i skola, innan Bjur sten blef född. För en tolf å tretton år sen gjorde jag för första gången som allra hastigast hans bekantskap på ett par dagar, sen dess har jag aldrig sett honom, ej muntligen eller skriftligen meddelat mig med honom — hur tusan: pocker kan du då göra mig till. hans skolkamrat, och huru kan ett slikt förment skolkamratskap stå i någon förbindelse med hvad Ernst Ludvig har behagat att yttra om mig i Svenska Tidningen, hvilket för öfrigt är mig alldeles obekant? Det der var en ful insinuation, Anders Petter. Likaledes får jag säga dig, att jag icke tillhör Skaraborgs regemente.. — Se der tre opoetiska; dikter, som du har på ditt samvete, Anders Petter du bör akta dig för sådant. Och nu ett litet ord till slut, min käre Anders Petter. Jag polemiserar ogerna mot dig, ty jag tycker på det hela att du är en qvick och kry kurre. Men jag vill säga dig i förtroende (hvad du i alla fall bör veta sjelf), att det går förbålt beqvämt att skrifva sådana vers som du gör — för den, som ej föraktar genren; och det är lätt att grina åt och begabba saker och personer. Det är vissa?fsjälars privilegium. Dina grimaser, vis-å-vis mig, kunna väl vara roliga, men det ligger något styggt bakom dem.