Detta sades i en ton, som man aldrig skulle tro att Åke egde i sin makt. Hvad den talade för ett mäktigt språk till mitt hjerta! Ja, ja, han älskar mig nog, fast han icke vill att man skall se det... Besynnerligt! Hvarföre så återhålla känslorna? Men nu måste jag rycka närmare fram med min plan och anslog tvärt det farligaste ämnet. Sedan vi några ögonblick suttit tysta och beskådat himmel, vatten, holmar, skär och äfven hvarandra, afbröt jag hastigt: Vet du, min vän, jag tänker fråga dig om du har något emot att jag nästa vecka gör Majken och Thorborg sällskap på en färd, som de ärna företaga? Hvart? En stark rodnad kom upp på hans panna och kinder. : Du vet att de i våras gjorde några vackra planteringar kring den minnesvård som finska rederiet lät uppresa öfver kapten Oddjers hviloplats. : Nu skola de se efter dem, och du kan väl föreställa dig att det vore mig kärt att en gång få komma till denna plats, der en en vän sofver. , Jaså! utbrast han... Var det min lugne beherrskande. make jag nu såg, var det hans gestalt som sbefallande reste sig, hans ögon som sändet dessa vilda, brännande lågor, hans stämma, denna djupa, darrande stämma, som återtog: Jaså, skall jag ännu, sedan han är död, förföljas af kapten Oddjers, hans namn, hans minne och de osaliga svärmerier han qvarlemnat? ; Jag blef riktigt rädd — jag har för Åke aldrig erfarit en sådan känsla. : Nu förstod jag hvarföre vi ej skulle tala oss emellan; Att öppet inför Holt: visa mig ett slags högtidlig ärebetygelse gick nog an, då samivetet för ögonblicket så bjöd. Det går alltid an att: vara stor när tillfället sjelft kläder