Aftonbladet – 25 februari 1859, sida 3

TEPE ARD DT Gt MAA VAS INULRENRUEE rjom något deraf skulle bli. santiqveradt,. It) Jag hyser dock ingen.sådan fruktan, lika litet som för våra öfriga ypperste. författare, en ilj Kellgren, en Tegnår, en Wallin, en Runen berg... — Att de några, från talspråket afviujkande böjningsformer, som de nyttjat för vert-I berna och en. mindre del af. substantiverna, skall: komma att af nästa generation anses föråldrade, är så mycket mera ohjelpligt, som I dessa böjningsformer redan nu är föråldrade. Ja, de hade redan: under troligen minst två I sekler, innan de begagnades af de muppräknade författarna, varit föråldrade och ur det a Ilefvande språket, talspråket, utgångna! — Jag ;. I skall ej underlåta, att, enl. mittredan en gång -I förut gifna löfte, framdeles, i en särskildt f) deråt egnad afbandling, söka leda detta förr I hållande närmare i bevis. — Om också vårt e i lands stora författare galvaniserat dessa böje i ningar till ett skenlif i skrift, så har dock 1 i detta icke förmått, och skall icke förmå att -j återskänka verkligt lif, lif i det talade språ,) ket, åt en enda af dem. — Det är således i alls icke fråga om att nu aflifva dessa lif-dömda böjningsformer. Qvintuskan vara tilugn! De har redan för länge, länge sedan ur 1 talspråket ingått i den eviga sömnen. Iskrift är det ju deremot alls ingenting tills vidare. som hindrar Qvintus eller någon annan att fortfarande begagna. dem? Hvad jag yrkat, är ju blott. att man skall erkännajvatt äfven talspråket har en regelbunden formlära, och att i den lärobok i svenska språket, som kommer att nyttjas för skolorna, borde inrymmas, vic sidan af reglorna för skriftsvenskan, en liten i plats åt reglorna för det talade språket; samt vidare, att den, som äfven i skrift skulle vilja I nyttja det regelbundna talspråket, ej måtte ) derföre förkättras! ri Hvad: åter angår innehållet i de anförda I odödliga författarnas skrifter, så kan Qvintus vara ännu mera tranquil!l — Mången har visi serligen påstått vår tid vara en litteraturens .; kopparålder. Detta påstående må af andra ha -I kunnat betviflas ; men hvarken har nå;igon tviflat, eller kan någon komma att i tvifla på, att hvad dessa stora snillen skrifvit lär ere perennius.. En ochannan böjningsform ;: kommer att förefalla ålderdomlig, men den snillrikt blixtrande tanken, den af ingifvelsens teld glödande känslan skall väcka beundran och hänförelse i alla tider! — Men, för att icke ta saken så högtidligt, hvilket här är ; hors de saison, som man säger på franska, så, om man får se ett skönt porträtt från Ludvig XV:s tid, månne man icke finner det skönt oaktadt pudret och moucherna? Skönheten ; hos detsamma ligger neml. i ansigtsdragena.. och hvad som i dem är skönt, det är skönt : för alla tider. Toiletten åter var vacker för j sin tid; men den är en sak, som u:dergår I förändringar. Men Qvintuss sinnesstämning blir, under artikelns fortgång allt mörkare och mörkare! Nog kan man finna åtskilliga naturnödvändighetslagar, som ej behaga , oss såsom välI gerningar, qvider han. Förgängelsen (hu!) t. ex. är en fortverkande naturlag — — j Ja, det är ledsamt, men; det är så! Förgän; gelsen är verkligen en naturlag, som beherrskar materien (icke anden). Den vackraste blomma. eller den taggigaste tistel, den vacktrai ste.eller fulaste grammatikaliska böjningsform I hemfaller: förr eller senare under denna 1ag. Förgängelsen är obehaglig. Ja, den är.rent af förarglig! — Omsden dock skulle vara en välgerning? Om den dock kulle vara ovilkorligt nödvändig i försynens plan, så vidt vi här på jorden känner; den? Om. den ändå, åtminstone på jorden, skulle vara det första nödvändiga vilkoret för det helas fortgående utveckling? — Slutligen efter allt tal om förIr om att släpa till grafven,:lifömd,; aflifvad, nedgräfning o. s. v. sätiter den stackars hr Qvintus, under denna sin ohyggliga sinnesstämning, sig ned och — — sorgligt han stämmer Qvinten på sm fiol. Pling! Plang! I versifierad form. qvintilerar han derefter i skärande toner, nästan: som när man trampar på glasskärfvor, gifvande en hjertslitandef skildring af skriftsvenskan i skepnad af en gammal person, som redan några tänder mist, I 0.8. Vv. -Derefter föreställer han sig:en förskräcklig, hälften tanddoktors, hälften skalperande indiansoperation vidtagas. med nämda redan förut bofälliga person. Hans uppskrämda inbillning föregycklar honom neml., att man skall rycka ut ur dess tandgård hvarje återstående minsta bit,. Här tycks gumman skriftsvenskan ej ens ha några hela tänder f.rut i behåll, utan endast bitar i tandgården — cen retande älskarinna, hr -Qvintus valt sig! Sedan alla tändren (2) under tortyrens förtgång utbrutits, ser han vidare, hur allt gummans rycks af, samt t. 0. m., att man hela svålen flårn. — Det egnaste är dock, att, sedan alla dessa operationer: slutligen fulländats, skall, enl. hr Qvintus, svensken blifva engelsmans porträtt,. En mycket smickrande målning af. den engelska mnatioHens utseende! — Jag kan ej annat än på det uppriktigaste lyckönska er, hr Qvietus, till påhittandet af: denna nya art af. skaldekonst. som man skulle -kunna -kalla, den. kirurgiska poesien. a äs SAN (Forts.:e. a. g.) Hos redaktionen af Aftonbladet är plats begärd för nedanstående r Anhållan. å Oaktadt undertecknades räknemaskin begynt a Fre ER