Aftonbladet – 25 februari 1859, sida 1

Nå, hvad i herrans naräån menade då farbror 2 Supponerar att jag tänkte på en blifvande måg. Det är ju i ungdomen man skall handla så, att man i ålderdomen skäligen frimodigt kan tala om det, som vi nyss afhandlade. Också dör ungt folk oftare och hastigare än gammalt. Farbror är mig totalt obegriplig. Viskulle uppgöra ett giftermål, och i stället vill farbror uppgöra en dödsberedelse ! Jag har mina ider med det der, du! Och lägg nu märke till mina ord i denna stund. ty af den skall jag dömma dig för framtiden. Om du är fullt uppriktig mot mig nu, så kan allt kanske. gå efter önskan... I hvar menniskas lif, du, fins, fan besitta mig alltid någon fläck. Jag är sjelf icke snöhvit — har heller aldrig begärt att någon skulle tro det — men jag supponerar att det fins saker som, betraktade från synpunkten af lag och moral, icke öfverensstämma med det sätt, hvarifrån vi sjelfva för en tid sett dem. Du var icke beredd att höra mig tala så. Men jag är icke i stånd att bli fri från en tanke, som jemt följer mig, den tanken, att du i ditt lif begått någon handling, som du skulle sky för att se titta fram i dagen. År det så, supponerar jag du handlar klokast, om du visar mig förtroende...... Vill du nu tala? Holt ansåg bäst vara att antaga en förolämpad stolthet. I stor högtidlighet: reste han sig upp från stolen, på hvilken han nyss satt sig, betraktade Moss med en lång, pröfvande och allvarlig blick och sade derpå så lugnt, att han nära nog förbryllade den gamle sluge mannen: Har farbror blifvit hernhutare — eller har farbror funnit lämpligt att begagna detta sätt för att bryta den tro och lofven, som jag emottagit? Det enda svar, jag på ett så märk