Aftonbladet – 25 februari 1859, sida 1

Hmp, sade Moss, ,skulle önska att du icke hade något otaldt med...... Moss afbröt, synbart tvehågsen. Otaldt har jag icke med någon menniska, farbror — på tro och ära, ickel, Nå, det var icke just det jag menade. Summa: jag tänkte på något annät. Liksom nyss mamsell Majken, då jag träffade henne i sällskap med unga Guldbrandsson... Ack, huru tungt det är, farbror, att alltid förnimma det hon ej kan öfvertygas att ingen annan är värd att lefva och dö för henne än den der tullfavoriten I Jaså, dotter min spatserade med honom? Nånå, dervid stannar det .. Men du sade ett ord, som alltid är att haka sig vid: det ordet dö — ja, det blir ändå slutet på alla förhandlingar. Man måste ha någorlunda klart allt, så att man icke blir öfverraskad, då uppbrottsordern kommer. (0,himmel, jag tror att gubben tänker på uppbrottsorder för egen räkning! jublade Holt inom sig. Det är säkert en aning — det kan bli slut knall och fall, och då, om jag väl är gift, är det jag som heter herre till allt, och sena... Hastigt fann han dock lämpligt att låta de väglika rörelserna lägga sig, för att i stället visa ett slags sorgsen bestörtning, för djup att uttalas i ord.) Supponerar,, återtog Moss, att man ändå en dag får slå igen den stora kontoboken och inskeppa sig med det fraktgods, som man kan medföra till evigheten. Nej, farbror, detta bedröfvar mig för djupt — mitt hjerta vill icke stå ut med det. Farbror är ju ännu så rask Hvem fan talar om mig — icke var det mig jag menade.: Mina sexti år trycka mig gudskelof icke mer än att jag godt kan -ta tjugu till. Jag är stark och härdad och lider icke af någon sorts krämpa.