Aftonbladet – 24 februari 1859, sida 2

sedan gör om igen 1 hast. Också en revisor. MUSIK. Sistlidne lördags afton gåfvo brr Lindmark, Lindsten, Pettersson och Söderman i musikaliska akademiens lokal den tredje och sista af. sina subskriberade qvartettsoireer. Först förekom F. Schuberts qvartett i A-moll, likasom de tvenne öfriga satt för tvenne violiner, alt och violoncell. Den romantiska anda, som man nästan alltid återfinner i Schuberts kompositioner, saknades ej heller i denna qvartett, ehuru den här, måhända till följd af en något invecklad formbehandling, icke öfverallt framstod i sin klaraste dager. Af en intagande effekt var menuettens egendomligt vackra motiv, och i dess helhet skänkte qvartetten det intresse, som aldrig uteblifver vid åhöraudet af Schuberts skapelser. Den andra, af framlidne kapellmästaren Foroni komponerade qvartetten i D-moll häntydde ej mindre på insigt och fyndighetikonsten att skritva violinqvartetter, i den nyare, mera obundna stilen, än .på en naturlig fallenhet för kompositionskonsten i allmänhet, genom den osökta ledighet och raskhet, hvarmed passagerna här efterträdde, hvirflande om hvarandra. I första satsen förekom emell rtid violoncellens envishet, att oupphörligen göra sin röst gällande, något enformig, och nedstämde satsens tillämnade karakter af ett allegro moderato snart sagdt till ett andantino, likasom inrymmandet i andra satsen af ett nästan uteslutande kantabelt element erinrade om att det äfven derför gifves ett non troppo. Menuettens trio var af en ypperlig effekt och tilldrog sig måhända största uppmärksamheten, om äfven den sista satsen var den omsorgfallest utarbetade. , En qvartett i Ess-dur af Cherubini utgjorde soirens tredje och sista nummer. samt utan tvifvel äfven dess glanspunkt. Det var som om man, efter en lustvandring i några rätt .vackert och sinnrikt anlagda parker, inträdde i ett af konstens höghvälfda tempel, der skö:a marmorstoder blicka ned på den inträdande, icke kallt och liflöst, utan med det varma, lefvande uttryck, som konstnärens snille förmår framlocka ur sjelfva stenen — då vi, efter de föregående qvartetterna,möttesaf de högstämda, nästan mystiska tonerna 1 det adagio, som utgör introduktionen till denna rika konstskapelse, och hvilka toner, om de icke stå i omedelbart sammanhang med det derpå följande allegro agitato, så mycket bättre förbereda oss på arten af larghettot, som bildar qvärtettens andra sats, hvari känslan och vemodet bära prägeln af djup och manlighet, och der intet spår röjes af sentimentalt joller. Särdeles anslående var den geniala, ehuru modererade glädtighet, som uppenbarade sigi scherzots vexlande, uti ytterst fina, men alltjemt klart begränsade konturer och smakfulla nyanser utarbetade figurer. Det sista allegrot (assai) afslutade på ett värdigt sätt detta högst intressanta korstverk, hvilket, om det också icke uppfyllde hvarje fordran hos de absoluta anhängarne af den strängt klassiska qvartettstilen, sådan som Haydn skapade den, och sådan den framstår i de af Mozart till Haydn dedicerade sex qvartetterna, likväl icke företer några så vågade evolutioner, som man oftast återfinner i Beethovens instrumentalpjeser. Cherubini har dessutom nedlagt så mycket snille, ingjutit en så lefvande anda i det digra tematiska arbetet i denna qvartett, att densamma, liksom den nu hos åhörarne väckte, utaf alla tre qvartetterna, den lifligaste sensationen och mesta bifallet, hvilket isynhet efter scherzot knappast ville tystna, så skall den sannolikt äfven framdeles emottagas med oförminskadt intresse, åtn-instone så länge den Tegnerska regeln, som på all konst utan tvifvel är lika tillämplig som på skaldens sånger, blifver beståndande, nemligen, att: Ej form, ej färg är stängd ur sångens gille, En regel smaken har, den heter snille. Utförandet var äfven på denna soir ganska berömligt, och särskilt torde hr Lindmarks särdeles grannlaga sätt att återgifva den i det Cherubiniska larghettot synnerligen vigtiga första violinstämman förtjena att särskilt erkännas. : — MI Amalia Walins musiksoire egde rum i förgår afton i De la Croix salong. Soiregifverskan hade till inträdesnummer valt en aria ur Händels oratorium Jephta. Om redan ett sådant val är förtjent af ett tacksamt erkännande, så var det en desto större tillfredsställelse att förnimma mll Walins riktiga uppfattning af den stora stil, hvari denna aria är diktad, och, såsom en naturlig följd deraf. äfven enkla, flärdlösa och andligt musikaliska föredrag af denna lika storartade som känslofulla och snillrika skapelse, hvilken dessutom, såsom komponerad under Händels senare period, vittnar om att Messias odödlige tonskald ännu i sin ålders höst var i oförminskad besittning af samma spänstiga själskraft, som tryckt sin omisskänneliga prägel på hans föregående verk. Vidare ådagalade mll Walin ett oåffekteradt uttryck och en fin musikalisk smak i sitt utförande af Meyerbeers. Majsång, utan tvifvel ett af kom positörens bästa alster, Josephsons romans Vallgössen, samt en skottsk folkvisa, och deltog mll Walin dessutom i trion och qvartetten ur A. F. Lindblads opera Frondörerna, hvari de öfriga stämmorna utfördes af en musikälskarinna, hr Ginther och en