Aftonbladet – 23 februari 1859, sida 2

det är tillräckligt vigtigt och dessutom snar uträttadt. Saken är helt enkelt denna...... Emiliaon, yttrade Hjelm med sin allra allvarsammaste röst, påkallar nödvändigheten att hvad du har att säga Holt icke kan uppskjutas för ett mera lämpligt tillfälle? j ;Derom får du sjelf straxt döma, och ej en minut längre vill jag uppskjuta en förklaring. som icke kan komma fort nog. Som jag icke älskar några intrasslingar, går jag rakt på saken... Förhållandet är detta, att då jag, fjorton dagar före resan till Gläborg, hade framme en större bårlock, den jag ärnade sända till min mor, blef jag utkallad ur rummet — men bårlocken låg qvar...n Hjelms blick hvilade med oafvänd uppmärksamhet på hustruns frimodiga ansigte. Holt åter visade ett tvångfullt och misstroget utseende. Han gjorde sig all möda att se ut som en menniska, hvilken icke tänker tro ett ord af det som säges, men nödgas af höflighet höra på. Nävälv, återtog den unga qvinnan, som helt modigt kommit att utföra sitt eget försvar, af denna hårlock blef en del bortstulen, och den finnes här i detta omslag, som herr, Holt behagat lemna på mitt skrifbord... Se Åke... Det är en helt nedrig insinuation, att den skulle ha egts af en bland de hederligaste och mest grannlaga män, som jag för min del känt, vår så olyckligt förlorade vän, kapten Oddjers. Men om han kunde stiga upp ur sin graf, skulle han bekräfta hvad jag bär i hans namn uttalar, att en så neslig handling som den, att på orättmätigt och lömskt sätt tillegna sig ett minne af en gift qvinna, aldrig en minut kunnat inrymmas i hans själ ... Jag behöfver icke blygas för den hedrande uppmärksamhet, som den finske kaptenen visade mig: den snarare gladde mig. Och jag har öppet låtit se att jag värderade honom. Men hvilken feg qvinna skulle jag icke vara, om jag, af dum rädsla för alla förklaringar, genom tystnad läte hans, frärlingens, namn fläckas! Hvad mitt eget beträffar, tänker jag ticke befatta mig med något slags rättfärdi