Aftonbladet – 23 februari 1859, sida 2

var dig skyldig, och sedan derföre att, om jag ej skyndal att tala nu, medan jag är varm, hinder kunnat komma i vägen från något af dessa inre blindskär, som tillbakaskjuta våra handlingar från raka målet. Och ännu ett tredje: Hvad som nu blifvit sagdt, är nog — och må vi aldrig någon af oss alla tre till hvarandra nämna ett ord om den här saken eller hvad medden kan stå i sammanhang ...... Som den ende Jaglige egaren tager jag emellertid din hårlock, min Emilia, och den skall för mig blifva ett talande och för framtiden värderikt minne. Efter dessa ord, som lyfte Emilia upp till sällhetens högsta spets, omfamnade hennes make henne med en ömhet, som innebar tusen försäkringar bättre än ord. Och nu skyndade den unga frun bort, utan att se på Holt. Hon ville ej medföra något annat intryck än det, som hon fick ur sin mans sista blick ...v......socercnseretervirdssssnsäsensekadt Nu, yttrade Hjelm i förändrad ton, vändande sig till bolagsmannen, i en ton hård som granit och fast som densamma, nu några ord. till dig... Du har af mig länge varit genomskådad. Så länge ingenting lågt häftade vid dina känslor, var det blott inför Gud och ditt samvete du hade att ansvara för dem. Men nu är det inför mig och inför en hederlig, misskänd mans minne, hvilken på jorden icke egde annan försvarare än denna högsinnade qvinna, som du måste stå till ansvar. Du känner i ditt samvete att din manöver vid portföljens öppnande icke gick för mig förlorad: då du låtsade dölja hårlocken, vann du din afsigt att visa den; och du vann den på dubbelt sätt, då du visste att jag ingenting ville ha sett... Derföre förklarar jag dig n: att vi måste skiljas, icke med något uppscende, men, så snart det låter sig verkställa, på lämpligt sätt... Du har ju fullkomligt fö:stått mig ? ; Nu hade Holt ändtligen hemtat sig. I denna stund, sade han med visst icke låtsad rörelse, äro alla ehangerna till din för