Aftonbladet – 23 februari 1859, sida 2

gande ...... Och nu förklarar jag bestämdtatt. efter min öfvertygelse, -herr Holt icke blott tagit bårlocken från mitt bord, utan äfveninlagt den i kapten Oddjers portfölj efter hans död. De döda kunna ej försvara sig, men det lefver någon i höjden som försvarar dem — må hr Holt minnas det och akta sig! Hvarje Emilias ord hade djupt inverkat på Holt, som syntes sjunka ihop allt mer och mer vid ljungeldarne från den sköna qvinnans ögon. Men vid sista meningen, hvilken anslog så många knappt inslumrade känslor i hans inre, krossades helt och bållet hans tillkonstlade mod. 3 Han blef ett ovilligt, men dock lydigt redskap under den våldsamma sinneskamp, som utbröt i en så häftig skälfning, att han skakades som ett rö. Tala kunde han ej. Men ack, om Emilia hade förstått hvad det var för ett språk som hans ögon talade, så skulle hon icke känt sig så triumferande som nu, då hon såg sin man kommaiemot henne med ett ånsigte uppenbarande ett så själfullt och högt uttryck, som endast kar framstå i dessa stora ögonblick, när ett hel: menniskolifs väl och ve afväges. Emilia, min älskade och djupt aktade hustru, ingen man på jorden kan ha en starkare afsky för alla slags husliga uppträden och förklaringar än jag — och denna afsky måste stiga, då frågan gäller ett ämne af så ömtålig natur. Jag anser mig böra erkänna, att om du enskilt vändt dig till mig, om du till och med innerligt bedt mig om några ögonblicks samtal i det här ämnet, skulle jag med rysning hafva afvisat dig. Men då du egt det sällsynta modet att välja denna rättframma väg utan något föregående vädjande, en väg. som få qvinnor skulle ha ansett passande, si har du på en gång. återställt den jemnvigt, som — Jag blygs att tillstå det, men jag vill ej vara mindre högsinnad än du — för någon tid varit rubbad i min själ... Då jag uttalar dessa ord här i närvaro af Holt, sker det at två skäl: först och främst af det, att du jus! inför honom måste erhålla den upprättelse jag