Aftonbladet – 23 februari 1859, sida 1

Hon stred ett par sekunder mellan det högmodiga nöjet att återskicka det oläst och nyfikenhetens begär att få veta innehållet. Nyfikenheten segrade. Hon ref upp brefvet — och ingenting öfvergick den obeskrifliga bestörtning, den brännande, ångestfulla och rättmätiga harm hon erfor att under omslaget finna en lock af sitt eget hår. Det skymde för hennes ögon, då hon läste den enda rad, som åtföljde den mystiska gåfvan. Denna rad lydde så: JHittad i kapten Oddjers portfölj vid undersökningen af hans här befintliga saker. Hvilkeu nedrig tillställning ... Det är Holt sjelf. Och han har lagt detta bref så, att Åke skulle se det — hvilket han ock gjort. Lika lätt har han mot dagern sett hvad det innehåller ... och troligen har han redan sett den förut på den plats, dit Holts gränslösa djerfhet och utstuderade elakhet först skaffat den ... Hon föll i djupa tankar. Hvarifrån kommer sjelfva hårlocken? Aldrig har Oddjers egt den .... Och aldrig — om han egt den — skulle han ha lemnat den qvar i portföljen ... Hon började nu blifva mindre säker och beslutsam i sina tankar än för en stund sedan. Hon var lika oskyldig nu som då — men — men skenet... skenet... Hvad vill dock skenet här säga? Kunde väl Ake ett ögonblick misstänka henne ...... Nej, detta blefve så rysligt, att det vore alldeles outhärdligt .....Och hvarifrån, hvarifrån hade denna olyckliga hårlock kommit ... Hastigt fattade hon åtminstone en del af förhållandet. Veckan före resan hemifrån hade hon afklippt en temligen tjock hårlock för att, på modrens begäran, skicka henne den till en kedja. Denna. lock hade afgått med posten. Icke kunde brefvet hafva blifvit öppnadt? Det. vore omöjligt... Hon måste eftersinna huru det förhöll sig, när hon skref ...... Locken