Aftonbladet – 23 februari 1859, sida 1

Nej, det är fåfängt — han kommer icke... Hvad skulle Åke kunna förebrå mig? Icse en känsla af orättsinnighet eller ovärdighet...... Nå, hvad är det då jag gjort? Något som jag ej vet, men som jag vill veta, måste veta, skall veta! Ty ehuru jag älskar honom med en tio gånger högre kärlek än han förtjenar, så få vi väl se om kärleken skall verka det underverket att jag låter förvandla mig till en rädd, pjunkig, klemande hustru, som icke vågar öppna munnen, när mannen gifvit sitt votum i saken tillkänna. Nu började hon gå fram och åter med allt snabbare och snabbare steg. . Min karakter öch mitt bjerta böja sig så gerna, då jag tror — såsom jag ibland trott — att han med en betydelsefullare ömhet än fordom sett på mig. Ja, då kommer äfven blygheten och gör mig på ett hemlighetsfullt, men ljuft sätt försagd. Men mötes jag af köld; orättvisa och alltför sträng förbehållsamhet, då reser jag mig, Och nu få vi se antingen jag skall sitta här och pligtskyldigast vittra i bur eller qvittra i fria luften såsom det anstår en fri ande. Uppfriskad genom sjelfva öfvermåttet af sin ledsnad, gick. hon ut att kasta en. blick på hushålsdetaljerna, köket och förrådskammaren .. Innan Emilias generalrund blifvit verkställd, runden från källaren upp till vinden, hade flera timmar förlidit. Och nu stod hon framför samma skrifbord, vid hvilket hon skrifvit brefvet till modren morgonen före resan till Gläborg. Hon mindes sin undran huru det skulle vara shärväst, hon skref. Nu visste hon det, och tårarne stego heune i ögonen vid tanken på att en tröst stod henne qvar, trösten att meddela sig med sin äldsta vän, sin värderade moder. Som hon nu stod och kerna, fick hon sc ett adresseradt till henne sjelt. Hvadi Guds narin betyder detta? fliktade på småsaer med fHolts stil,