Aftonbladet – 21 februari 1859, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. — Den nya menniskoapan. Professor Owen i London höll den 10 dennes inför en talrik samling shörare i Royal institution en föreläsning öfver goillän, ett nyligen i Central-Afrika upptäckt djur, hvilket har en. större likhet med menniskan tin något imnat hittills påträffadt spåcies af: apslägtet, echimpanseen icke undantagen. Första spåren af detta djur upptäcktes år 1854, och le ben samt teckningar öfver detsamma, sem professor Owen från missionärer erhöll, syntes gifva tillkänna att gorillan måste vara en af apslägtets fullkomligast utbildade arter. Sistl. Augusti månad insändes till britiska museum ett. gorillaexemplar, förvaradt i sprit, och en öfver detsamma utförd teckning af Wolff. Dessutom öfverlemnades äfven en teckning. af ehimpanseen och afbildningar af den långarmade apans, ourang-outangens, chimpanseens, gorillans och ett menniskoskelett, genom hvilka skiljaktigheterna i deras allmänna skapnad åskådliggjordes. Dessa afbildningar framställde bland annat fasen af ett menniskooch ett gorillaskelett, båda i naturlig storlek och af en afskräckande likhet, ehuru i vissa afseenden starkt kontråsterande. : Gorillan, aftecknad i upprättstående ställning, var omkring fem fot hög, med ofantliga käkar, icke tydligt utmärkt hufvudskål, hjernhålan dold af framskjutande ben; hvilka utgjorde fäste för käkarnes muskler; bröstkörgen var nära två gånger så rymlig som en menniskas, armpiporna mycket hårdare och räckande nästan ner till knävecken. Benpiporna deremot voro kortare, men mycket tjockare, oeh bäckenet, hvars storlek ansetts egendomlig för menniskan, ansenligt större än menniskoskelettets. Professor Owen framställde först en anatomisk karakteristik öfver gorilIn, hvarigenorh dess olikhet med andra slag af apor ådagalades, samt! redogjorde derefter för åtskilliga af dess; egendomliga: vanor, :hvarom -han: fåttkännedom af personer, som besökt den del af Afrika, der gorillan finnes. De utmärkande drag, genom hvilka deh närmar sig, menniskan mera än något annat fyrr fotadjur, äro: den kortare armen, synnerligen skulderbladets korthet, jemfördt med förarmen ;: stortåns större längd; ett framskjutande näsben och fotledernas sammansättning, hvilka tillåta djuret att gå mera upprätt. Afbildningen af gorillaexemplaret i britiska, museum, framställer, ehuru detta exemplar icke uppnått mer än två tredjedelar af sin fulla storlek, ett ganska fruktansvärdt djur, och jemfördt med skelettet af en fullvuxen gorilla, synes menniskoskelettet ganska bräckligt och obetydligt. Icke allenast benen och. musklerna äro beräknade för en stor styrka, utan bröstets vidd häntyder äfven på den stora uthärdighet gorillan besitter. Den del af Afrika, hvarest gorillän påträffats, ligger 20? söder om eqvatorn i vestlig riktning, uti en kuperad trakt: rik på palmträd och med den yppigaste vegetation: Gorillans föda består af frukt och vegetabilier och dess hemvist är skogarne, hvarest den bygger nästen af hopflätade grenar, 12 till 50 fot från. marken. Den undviker närvaron af negrer och blir af dem blott sällan sedd, mem är känd änder namn af den dumme gubben, Denna brist på förstånd, som gifvit negrerna anledning till detta namn, ådagalägger den ge-. nom att bära bort frukter eller sockerrör, ett och ett i sender, i stället för att binda den tillsammans och bortföra flera på samma gång. Under det gorillan sålunda återvänder gång efter annan för att hemta sin föda ur skogarne, finna negrerna tillfälle att passa på och skjuta den: Gorillän är en fruktansvärd fiende, ty i händelse bössan. icke träffar sitt mål-eller djuret, såras lätt, upphinner det snart negern och antingen dödar eller sargar honom förskräckligt .med sina stora tänder, som likna hundens... Understundom händer att, då negern ovarsamt passerar under ett träd, i hvilket en gorilla är sittande, denna räcker ner sin arm och lyfter upp honem vid halsen samt håller honom : så länge sväfvande i luften, tillsdess han blifvit strypt. Elefanter ärn föremål för dess anfall, emedan de lefva af samma föda; hällande sig med bakfötterna fast vid en hög gren, brukar den kasta sig nedåt och:slå till elefanten med en klubba. Gorillan visar en. stark tillgifvenhet för sina ungar, hyarpå -kunde anföras såsom exempel, att dåen hona med sina två ungar, blef sedd i ett trä, grep hon den ene och sprang med den in i skogen samt åter vände derpå för att hemta den andre. Reträtten hade emellertid blifvit henne afskuren, och då bössan riktades emot henne, under det hon höll ungen till sitt bröst, vinkade hon med armen, liksom för att bedja om medlidande. Men det var förgäfves, en kula genomborrade hennes hjerta, och ungen sårades samt blef fångad. Gorillan ses understundom gå upprätt med armarne bakom naeken; vanligen gär den likväl på fyra fötter. Professor Owen anförde åtskilligt annat rörande såväl dess vanor som dess benbyggnad, för att visa att gorillan har större frändskap med menniskan än något annat djur af detta slägte, oeh slutade med att åberopa de fossila qvarlefvorna af fyrhändta djur, för att ådagalågga, det gorillan, liksom menniskan, icke fanns före den tid, då jorden erhöll sitt nuvarande utseende.