Aftonbladet – 21 februari 1859, sida 2

vå KAPILET, På Glåäborg. I röda förmaket på Gläborg bade sällskapet, efter aftonmåltidens slut, samlat sig omkring brasan. Alla gåfyo sin skärf till samtalet, utom Emilia, som rörde sig i en oafbruten oro. Men säg mig då hvad som fattas dig? frågade Hjelm sin hustru. Duär sjuk — tillstå det... jag blir ängslig. Nej, jag försäkrar dig, Åke, att jag ej vet af något illamående! Men mitt : blod måtte visst vara oroligt, ty jag kan knappt sitta stilla. Ja, är icke det illamående — du har bestämdt feber, och emellanåt är du ändå blek.s Jag vet icke hur jag ser utv, svarade Emilia med en liten grad af otålighet, xmen nog blir jag bra tills i morgon: Hjelm drog, sig sårad tillbaka. . Han var icke van att se sina omsorger tillbakavisas med någonting liknande vårdslöshet. Den unga frun såg ej heller molnet, som häraf uppkom på hans panna. : Mina vänner, yttrade fru Moss med sin innerligt lugnande tön, det är blott en liten frossfeber efter resan. Emilia skall ej sitta längre uppe. Det var kallt på den tidiga morgonen; och ni hade. ej bort fara till kyrkan, då ni icke först kunde värma upp er, innan ni gick in. Det är nog möjligt! svarade Hjelm. Och så äforytande ämnet, yttrade Han för vissttredje eller fjerde gången under loppet af aftonen: Men hvariall verlden kan Petter dröja så länge med hästen och slädan! Jag kan aldrig tro att Oddjers icke skulle ha fått skjuts. Supponerar;, menade Moss, att han hållit till godo med herr Helms löfte. Det är nog ett sådant spektakel de kanaljerna ställt till, att ban beköft skynda.