Aftonbladet – 21 februari 1859, sida 2

Det var hans egen besättning. De ogudaktiga... Det finnes en rättvisa, och jag vill bedja natt och dag att den blir skipad både här i tiden-och deruppe.n Inga sådana ord! svarade fru Moss fildt. Låtom oss lemna hämden åt Honom, som ser de dolda orsakerna till:menniskornas handlingar, och må vi akta oss. att icke draga olyckan öfver oss sjelfva, när vi nedkalla den öfver andral, Emilia steg häftigt upp. En onaturlig eld gnistrade från hennes ögon, och hennes läppar darrade vid de ord; hon uttalade: Huru, fru Moss, kan man bli ett sådant helgon här påjorden, att man icke vill se en mördad vän bhämnad? För min del tycker jag att jag med denna min egen hand, om den förmådde det, ville nedrifva alla hämndens åskor der ofvanifrån och dessutom: taga det stål, som blifvit färgadt af Oddjers-blod, och sänka det i de uslingarnes på all mensk lig känsla förtorkade bjertan! Jag ville: jag ville......w Men hon visste ej mera hvad hon ville, Med händerna tryckta mot ansigtet föll hon i en ohejdad gråt. Aldrig hade någon för Emilia förnärmande tanke förut uppstått i Majkens själ. Men den: på en gång smärtsamma och frågande: blick som hon nu kastade på sin mor, tillkännagaf: att hon verkligen erfor en fruktan; den hon icke vågade gifva: form i ord. Den erfarna modrens förebrående ögonkast lugnade henne likväl. Om hennes mor ansåg Emilia oskyldig, så var hon det ock, trots dessa talande tecken. Vill ni göra mig till viljes,, yttrade den ungd frun, då hon åter fick makt med rösten, så låt mig bli .en stund ensam med mig sjelf! Jag önskade att Åke vore hos mig men då han ej är det, vill jag blott tala med Gud. (Forts.)