Aftonbladet – 21 februari 1859, sida 2

otrefligt för min stackars hustru. Det är derföre jag ärnar anhålla hos fru Moss om en eller ett par veckors gästfrihet för henne.s Det är bra, svarade Majken med en viss stränghet, och herr Hjelm går vårt eget förslag i förväg ... Men ett enda ord......v Nej, vid Gud, icke ett tusendels! Hjelm skyndade ut. Nu vände Majken hela sin uppmärksamhet åt den i sin stumma dvala ännu hvilande vännen. Men denna svimning — den första i Emilias lif — blef så långvarig att, då hön slutligen återkom till medvetande, hela den manliga personalen i huset begifvit sig af till den plåts, dit den mördade blifvit förd och der Petter utbytt den trötta hästen. Hvar är Åke? var hennes första ängsliga fråga. i Fru Moss och Majken, som sutto bredvid henne, sågo på hvarandra, ovissa om Emilia någonsin hört den rysliga underrättelsen eller om hon under denna själens frånvaro glömt hvad som förorsakat den. Jag förstår er, sade hon ändtligen, och stora: tårar rullade utför hennes kinder, men ni förstår icke mig ...... Han är död, den ädle, den höghjertade, den modige och starke... Mördad — ah, det ordet kan jag aldrig förgäta, lika litet som jag någonsin förgäter honom... Men hvar är Ake..... ack, jag förstår! Det var vackert, det var rätt, det var bonom likt att icke tänka på sig sjelf, när pligten kallar. Han var härinne, svarade Majken, för att taga farväl af dig, men — såsom du sjelf tänker — han borde icke dröja. Emilia tycktes höra blott med öronen, ej med själen. : Mördad — jag visste det... Vet ni hvilka som mördat honom? Jag vet det jag. Vi veta det — men huru skulle dä; som ingenting hört...... I