Aftonbladet – 21 februari 1859, sida 2

med den stränga förbehållsamheten i hans karakter gaf vika, och ett lössläppt sinne uppenbarade sig i de ord han yttrade: Jag visste att hon. icke kunde bära det! Han visade med handen på sin unga hustru, och vild var den blick, som vädjade till Majken. Herr Hjelm, svarade denna med fast och öfvertygande ton, om en så stor olycka verkligen är grundad, så kunna vi alla hafva tårar. Men ifall den enas nerver äro svagare än den andras, så bör inverkan deraf på känslorna icke tillskrifvas annat än nerverna sjelfva. : E Nerverna? upprepade Hjelm med ett sådant uttryck i öga och röst, att till och med den starka Majken bäfvade och kastade en blick af outsägligt deltagande på Emilia, som lyckligtvis var, befriad åtminstone från den fruktan, som bestaltade sig inom Majkens bröst. Men naturligtvis skulle en man med Hjelms karakter snart tygla sinnesrörelsen. Den menskliga naturen hade för egen räkning tagit sig fritt spelrum, men den fick genast lägga sig till sjelfbeherrskningens fotapall. Under ett mindre vigtigt ögonblick skulle Majken hos honom hafva märkt ett slags förlägenhet i öfvergången från den ena tonen till den andra. Nu märkte hon dock endast den samlade kraft, som uppenbarade sig i de följande orden: Jag går att tala några ord med fru Moss. Sedan skyndar jag efter de andra; och bekräftas den förskräckliga händelsen — och den kan anses bekräftad, då folket, som Petter uppsökte, icke kunnat finna en lifsgnista — så vet mamsell Majken hvad min pligt som kapten Oddjers vän och värd fordrar. Vi skola föra honom till Lysekil. Och innan Jäkarebesigtning och laglig uvdersökning egt rum, uppstår en sådan mängd smärtsamma göromål för mig, att Svartskär blefve, alltför