Aftonbladet – 21 februari 1859, sida 1

ger — förutsatt att jag kunde vara nog svag att gifva vika — utan att sedermera både i det inre och till det yttre lösgöra er från lydnadens band. Vänden derföre om! Med era respengar kunnen j sedan fly i Guds namn hvart ni behagar — verlden är stor, och sjömän få emploj: öfver allt. Men mellan er och mig är det slut Detta är, så sant mig Gud hjelpe, mitt sista ord i denna sakt Ett sakta mummel hördes. Då höjdes åter kaptenens röst: iF Viljen j nu lemna rum för er fordne befälhafvare — eller föredragen j att firga denna plats med hans blod ? ; Vi lemna inte rum! Näåväl, så träd hit då den, som känner sig ha mod! Kaptenen, på hvars ansigte nu ett vördnadsbjudande allvar hvilade, slog båda armarne i kors öfver bröstet och blickade rakt fram på de åtta matroserna, Ingen rörde sig. Nåväl, kamrater, — hans röst veknade vid den rörelse, som låg i denna stumma orörlighet — gifven rum och låten mig resa! Edra samveten skola befinna sig bättre på det sättet.n Nej, nej... nej! Så kan det icke sluta — så får det icke sluta! talade de om hvarandra. Och ett par af dem togo ett steg framåt. Herre min Frälsare, vill j mörda kapten ! utropade den stackars körsvennen, samlande allt sitt mod för att stiga ur och ställa sig bredvid kaptenen. Men denna manöver blef liksom signalen till den stora rörelsen. För ett starkt slag föll drängen sanslös till marken, :3 : Och nä stod den finske kaptenen ensam emot dessa vilda män, hvilkas ögon i skymningen syntes brinna och lysa af lystnad efte