Aftonbladet – 21 februari 1859, sida 1

Jo, så här... Kapten tar ingen annan besättning än den gamla. Det är vår mening att fortfarande bli på Finska Enigheten, och vi lofva att ifall kapten vill glömma det, som vi gjort, så ska vi också glömma hvad kapten gjort. Viä dugliga och bestämda karlar: hvad vi ha sågt, det ha vi tagt...... Nu kommer det kapten vid att svaral Jag svarar att jag icke är van att låta föreskrifva mig lagar. Det känner ni — och något mer tror jag icke att ni behöfver känna.x Vill det säga så mycket som att kapten inte förlåter och inte tar oss till godo? Förlåta er kan jag göra, och gör detock, emedan ni vid ert myteri lågo under för två mäktiga inverkningar: ni hade druckit omåttligt, och ni hade fästat er tro vid vidskepliga spådomar. Men, tillade han, jag vill ej kommendera en besättning, som känner någon annan vilja än min. Jaså, svarade konstapeln, söm alltjemt talade å de andres vägnar, jaså! Nå, vi ska vänta att fråga om detta är sista ordet, tills vi sagt andra vilkoret. Kaptenen satt orörlig. Jo, andra vilkoret lyder så, att om vi få nej på det första, så ä vi här. åtta man — och vi vill ha vår vilja fram. Precist samma förbållande som med. mig. ehuru jag blott är en man!s förklarade kaptenen. Och som ni nu fått mitt sista svar, så visa hvad ni härnäst tänker! Kapten, kapten, inföll siare-timmermannen, som nu trädde närmare och stödde sig mot sidan af slädan, kapten, var inte för öfverdådig! Den varningen kommer från en, som förstår sig på teckenskriften i skyarna. Rör icke vid slädan! Kaptenens ögon rynkades. Timmermannen vek ett steg tillbaka,