Aftonbladet – 21 februari 1859, sida 1

RR —————— De grå bergen stodo tunga och liksom lutande öfver djupen. På ena sidan hade man en mörk och ogenomtränglig klippkedja, dominerande stranden. På den andra höjde sig skogen hvit, kall och spöklik med rasslande grenar; hvilka skakade sina isperlor ned öfver de resande, under det i topparne vinden framhvislade sina våndefulla toner, blandade med vargens aflögsna tjut i den djupare delen af skogsmarken. Slädans medar gnisslade öfver den isfrusna marken och bjellrorna klingade doft i den tunga luften. Kapten Oddjers långa dröm om jordisk kärlek och jordisk sorg fick ett hastigt och underbart afbrott, då på en gång flera röster läto höra sig omkring honom. Slädan stannade. Kaptenen väcktes åter till den jordiska verkligheten. Hvad betyder det här — har ni gifvit er af så många för att ytterligare rapportera det ofog, som jag redan känner? Hans öga irrade öfver de sju å åtta fuska matroserna, som i sina röda tröjor under de mörka kavajerna, med sina hotande blickar och sina knifvar i bältet utgjorde liksom en gjuten grupp på platsen omkring slädan. Deras uppträdande hade inträffat så bastigt och ; oförberedt att man kunnat tro dem ha skjutit upp ur jorden: Och nog harmonierade dessa bistra figurer med trakten och stunden. Konstapeln skilde sig litet framom de andra. Ursäkta oss, kapten — den der historien, i vi talade om i morse, var alls ingen sanning, Ingenting annat har händt i köpingen än at hälften af Finska Enighetens becättning har rymt, och den hälften ser kapten nu här.