Aftonbladet – 19 februari 1859, sida 2

platsen... Tycker icke också du att det är något hemskt i det att kapten Oddjers skall ge sig ut under sådana omständigheter och bland de der vilddjuren ? Nej, kära Emilia, det kan jag icke inse. Han måste ju följa sin pligt, och då pligten bjuder, är ingenting att säga.n Emilia svarade ej. Hon syntes egna hela sin uppmärksamhet åt den nu börjande altartjensten. .Men hennes blick drogs dock ovilkorligt från presten till en af de dunkla sidorna vid korsgången. Der stod Oddjers lutad mot muren. Och äfven hans blick drogs från presten för att hvila på den unga sköna qvinnan, hvars ansigte i dag syntes så själfullt och englarent, öfvergjutet som det var af ett heligt och djupt uttryck. I detta uttryck låg likväl ingenting, som den mest inbilska fåfänga kunnat tyda till fördel för sig i annan mening än den, som var förenlig med hennes ära och samvete. Men sådant det nu fanns, fästade det sig genom en högre hänrycknings makt i den unge sjömannens hjerta. Redan från det ögonblick, då han mötte Emilia på Svartskärsstranden, var hans öde afgjordt. Han hade haft flera så kallade kärleksförbindelser, men aldrig erfarit eller begripit kärleken i dess rätta väsende. Nu gjorde han det djupt och mäktigt. Men hans själ hyllade så i grund hederns lagar, att han aldrig ens önskade neddraga sina känslors ideal i den låga regiorien af en brottslig passion. Han kände dock nu under senaste tiden att passionen började växa öfver kärleken, och han var nöjd att hans öde förde honom bort, medan han kunde taga med sig den obefläckade hågkomsten. af. denna, episod ur hans lif. ngen särskilt mörk aning kom öfver ho nom, men i denna stund fattade han det be