Aftonbladet – 19 februari 1859, sida 2

Jag blyges ej att låta er se de djupa känslor, som från mitt hjerta utan tvifveli detta.ögonblick strömma till ansigtet. Och emedan jag reser och emedan jag vet att det är utan fara för er, så kan jag tillägga: Det är ju en vän, som vördar er lika mycket som han älskar er och hvilken känner atthan, j trots af denna öppna förklaring, Gud vare lIof tager med sig er aktning och vänskap — eller gör den stackars bortresande sjömannen icke det? Jon, svarade Emilia darrande, och jag hoppas... jag hoppas att jag derigenom icke har något att förebrå mig. Förebrå sig englarne att Gud tillåtit dem öfva barmhertighet... Men nu äro dessa mitt lifs dyrbaraste ögonblick straxt förbi. Fårjag på färden äfven taga med mig vissbeten att jag stundom lefver i ert minne? Här kommer någon — skynda... skyndalb Kapten Oddjers — jag har i dag bedt för er i kyrkän, och jag lofvar att jag der mången gång ännu skall bedja för den frånvarande högt värderade vännen! Och hon räckte honom handen, oaktadt hon visste och kände att det var hennes man som nalkades: Men han borde ju begripa hennes rörelse, och alla borde begripa den, då de fingo veta att Oddjers icke mera skulle återkomma. Oddjers emottog handen och tryckte på den sin första och enda kyss. Afskedet från Hjelm och de öfriga gick fort. De visste ej annat än att han skulle vända tillbaka. Och nu satt han i slädan, Emilia åter i racken. Då reste sig Oddjers upp, aftog hatten och sände henne en allvarlig och vördnadsfull helsning jemte en blick, hvilken hon aldrig kunde förgäta. 5 Nästa sekund voro slädarne åtskilda. Emilia hade uppfattat siste skymten af den finske kaptenen; (Föorts.)