Aftonbladet – 19 februari 1859, sida 2

slutet att ej mera återvända till Svartskär, utan ifrån Lysekil resa direkte till Göteborg, för att der afvakta öppet vatten. Ty sedan en gång de första farliga orden kommit öfver läpparna, vore det bäst att fly. Men sedan — hvad blefve det sedan? Huru långt och ödsligt syntes ej lifvet ligga framför honom! Han var ännu icke trettio år, och kunde han ej bli gud vet huru gammal? Och hela denna tid skulle han genomgå med ingen annan lefnadsglädje än den, som uppkom af dagens triviala förbållanden! Inrymmande dessa så föga tröstrika tankar i hjertat, såg han upp på Emilia. Han förstod att hon väl fattade hvad som föregick hos honom, men icke hvad som föregick hos henne sjelf. Hulda, älskliga barn, du kan vara utan oro! Din hederlige make kan sofva tryggt, och shart tryggare än nu, ty svartsjukan bäddar intet mjukt läger — och han är svartsjuk, den lugne Hjelm, svartsjuk och olycklig. Han fruktar emot sin vilja, emot sin öfvertygelse, och han hindrar sig sjelf att se det hela hennes hjerta är fästadt vid honom... O, måtte han blott blifva mild och god emot henne! Nu böjde han sitt hufvud mot handen och bad ur en öfversvallande själ: för den unga qvinnans lycka och för sig sjelf under den tunga ensamma färden, : Hastigt bäfvade en känsla af rent andlig och gudomlig salighet genom hans väsende. Han kände sig i Guds tempel under Guds öga. De stolta. befallande dragen visade nu intrycket af en mild, helig frid. Så förblef han några minuter; och då han åter började erfara lifvets verklighet omkring sig, kände han sig liksom väkna ur en kort, men öfverjordisk dröm, och han trodde med full visshet att hans suck för henne,som han så högt äl