Aftonbladet – 19 februari 1859, sida 1

hade till och med önskat att få tala helt ostörd med kaptenen — hon visste att det skulle ha blifvit bra och alldeles icke farligt. Men det var för märkvärdigt hvad Åkes ögon liknade vaktposter. Majken var äfven tyst. Hon tänkte på sin afsatte befälhafvare och huru ödsligt han i dag hade det. Men hon var säker att morgondagen skulle medföra en sådan förändring i hans känslor som var öfverensstämmande med hans karakter och vanor. Ändligen lättåde luften upp och klara dagsljuset skimrade fram, men det tycktes ej inverka på sällskapet i racken: tystnaden fortfor der. Så mycket raskare gick samtalet iskrindan. Efter den redogörelse, som Holt nu aflagt öfver de senare dagarnes händelser, supponerade Moss så många intressanta ting att han nära nog öfvertygade sig att Holt af alla betraktades som hans måg. Olyckan var dock att midt under farten af hans lifligaste lynne råkade han kasta blicken på något föremål bredvid landsvägen, som med ens ställde framför hans inre öga hela den nattscen på stranden, hvilken han ouppbörligt ville slå bort utan att rätt lyckas. Och han visste sjelf icke utaf att han helt högt utbrast: Fy fan — det var ändå en gemen sak! Hvilken, farbror? frågade Holt med nyFenhet, föga anande att saken gällde honom sjelf. Åho, svarade Moss med vanlig fattning, det var någonting enskilt som jag hade i tankarna ...... Men nu säger jag att vi ska usta och höra efter om icke sällskapet der ramme i racken skulle känna sig hugade att ta ett glas glödgadt vin — Majken har tillaat det efter gumman mins metod: gumman jah nog sina förtjenster, fast jag icke alltid