Aftonbladet – 18 februari 1859, sida 1

ten så der taga till, då måste jag tro ätt äktenskapet är lika omvexlande och lärorikt som en resa kring jorden. Ty från hvilken punkt man utgår och till hvilken punkt man återvänder, blir väl ändå slutföljden den, att man sysselsätter sig med de nya upptäckterna, och då man nu oupphörligt kan göra nya upp: täckter i sin egen själ, liksom i andras, så tänker jag att den lärokursen för mången kan vara lika vigtig. Att nu återkomma till början af vårt äktenskap, skälle jag vid den tiden ba ansett en sådan kapris af Åke som ett bevis på köld ocH likgiltighet, och då hade den gifvit mig ett hjertesår. Men nu vet jag att hans sträfs het, hans små sarkasmer och hans retliga lynhe — som kostat mig så mången bitter stund — bestämdt bärleda sig från en helt annan källa. Flera gånger har denna öfvertygelse trängt sig på mig och alltid blifvit välkomnad såsom den tröstrikaste solstråle; men i nätt, när vi giögo hem,? erhöll jag blixtsnabbt en visshet, hvarvid jag så när ropat till i förtjusningen, då han tryckte en kyss på min hand. Den kyssen brinner der än; och ifall jag tordes, ville jag med jub lande fröjd förkunna för mamma att min man är — nej, det är bäst att jag tiger... Store Gud, om han komme in just nu och begärde se brefvet och finge läsa ordet: svartsj ... Nej, nej, nej, låt oss gömma de sälla förhoppningarne för framtiden och endast tänka på det, som bestämdt icke är en dröm, nemligen det oundvikliga sammanträffandet med kapten Oddjers...... Men måntro det är mer sammanhang med det jag nuskrifver än me det,somjag skref i Watt? Jag har något sorts id om att jag började en period som icke lick eftersats. Men detharblifvit så många tillsatser, att det är bäst att gå tillbaka.