Aftonbladet – 18 februari 1859, sida 1

var med de orden jag slöt i natt, eller rät-! tare i mörse, ty då Majken, Thorbörg och jag skildes åt, kan jag säga att det var morgon... Nå med den granskningen gick det så, att jag ej fick reda på hvarföre jag var så belåten att bli ensam. i En stund trodde jag att det var för nöjet att se Åkes i ögonen fallande obenägenhet för kontorsarbetet vid den tiden, men jag ansåg såsom ett obestridligt prof på min tilltagande klokhet att jag ingenting Jåtsade se af den saken, och min man är för stolt att af sig sjelf komma p den ideen att göromålen kunde ha blifvit mindre stränga .. Nå, mamma var det ej klokt — var det ej till gagn för framtiden? Icke behöfver väl en hustru med någorlunda resurser böja sig för att återvinna sin mans gunst, helst i ett sådänt fall som detta, då det var påtagligt att Åke ville straffa mig för något af ig okändt fel, då han på det sättet rymde, såsom patron Moss brukar säga, när han Ööfverger sina fruntimmer för husfridens skull. : vn Nej, nej, må min mån nu sköta sina göromål. Hvarför talas det alltid blott om fruarnes kapiiser — och hvarför skola fruarne, då de inga kapriser ha, ställa till rätta mannens, så att han må komma i en behaglig öfverensstämmelse med sig sjelf? För öfrigt är det rätt förnuftigt och ändamålsenligt att gifta personer ha oika rum, och — summa summarum — jag äricke nog hjertnupen att ta illa vid mig för så lite. Nu torde mamma fråga om jag skille ha tänkt på samma sätt, ifall ett dylikt förhålz lande inträffat i början af vårt äktenskap, då vi bodde på fiskläget. Och jag svarar härtill uppriktigt: Nej! År d Jag var då vå lite erfaren ... Ack, mamma, hvad man Vet mycket; när man varit gift i sju månader — snart åtta, Skall erfarenhe