Aftonbladet – 17 februari 1859, sida 2

i eftermiddåg. icke kunnat värja mig för en känsla af oro. Den må. ha varit narraktig, men jag .har icke kunnat öfvervinna den...n Och anledningen till denna. oro? Derborta vid issågningen blef jag. bland menniskorna :varse. ett .pår ögon, som tycktes vilja söka någon af oss —. måhända sökte de herr kaptenen, och de: ögonen återkallade för mig den hemlighetsfulle timmermannen, hvars vidskepelse åstadkom: så mycket ondt på Finska Enigheten., Kapten Oddjers spratt till. : Han är :på Lysekil. med de andra — åtminstone är han icke här istrakten... Men hvilken slutsats drog ni, min fru; af den synen, då dom hos. er kunnat ör oo hvad jag knappt vågar upprepa — någon oro i 0; jag tänkte att det för kapten QOddjers kunde finnas någon okänd hemlig fara.. Jag har stundom aningar, och säkert är att de förut icke slagit felt.n å Men detta rör ju endast mig? Endast —— och -hvarföre detta. endast?, O, min fru, säg icke det ordet med en så vänlig ton! Jag ville gerna kunna högakta mig sjelf under helamin lefnad,: men, vid Gud, står icke det nog hårdt:ibland. vAldrig, svarade. Emilia med. en lätt sväfning på rösten, aldrig — derom är jag viss — skall ni, herr kapten, handla så att sjelfaktningen går förlorad. ; Kapten Oddjers var för några ögonblick tyst. På ansigtsmusklernas spel syntes emeljertid att han nog talat sanning. Huru, yttrade han slutligen, vill jag rätt uttrycka hvad jag får förklära; min tacksamhet för detta ädla beteende. Var försäkrad utt hvar helst: på jorden jag blir kringkastäd —— hvar är väl sjömannens hem — skola vid hvarje fara, liksom vid hvarje mötande smärta, dessa ögonblick upprätthålla mig: de