Aftonbladet – 17 februari 1859, sida 2

med sin närvaro öfver natten, liksom Vivika och Storke-Pelle gjorde stugan den äran. Blott det unga sällskapet, medSven Dillhufvud till ,handtlangare, anträdde: hemfärden, nu utstakad af en här och der brinnande tjärtupna, den sista artigheten, som löjtnanten visade sina gäster Kan jag nu ändtligen få veta, sade Åke, som för. en stund bjudit sin hustru armen, hvad det var du tog ned, när du vaknade i morse ? Hvad skulle det ha varit annat än... Hjelm, vänd dig om! skrek Holt. 8e, hur blixtrande grann vägen ser ut bakom oss! Jag vet, jag vet. Guldbrandsson har inlagt stor ära med sin tillställning...... Nå — annat än ? Ditt porträtt naturligtvisl Emilia betraktade sin man. med. ett varmt småleende. Hvad — verkligen..: är du säker på det? pÄr jag säker — när jag icke hade dig, hvad annat skulle jag då se på än din bild? Fryser du ej om handen...låt mig kännal Han tog sin hustrus hand, drog af den lilla silkesfodrade vanten:. och frös ej handen förut, så frös den ännu mindre efter den glödande kyssen. 5 Å Emilias kind blef högröd. Och då Gudmar nu ropade: Hjelm, du måste vända dig oml vände ban sig icke allenast, utan han lemnade sin hustru med en hastighet som om något brottsligt egt rum. Emilia hade ännu knappt hemtat sig, då en annan arm erbjöds henne. Det var Oddjers. Ack, sade hon, i det hon med verklig lättnad ,emottog den, ty nu skulle hon ha varit blygare att återtaga Åkes arm än bon ens kunde begripa — kaptenen deremot hade hon hela tiden önskat att få säga ett enskilt ord... pack, kapten Oddjers, jag har alltsedan