Aftonbladet – 17 februari 1859, sida 2

bli för mig icke en illusion, utan ett minne. som alltid med den djupaste tacksamhet och den vördnadsfullaste dyrkan skall bevarås. Emilia började nu först känna en besvärande fruktan. Allt detta, tänkte hon för sig sjelf, måtte Ka en allvarlig mening! Hon visste icke hvad hon vidare skulle säga, hvart hon skulle se... Måhända hade hon redan förut vetat och begripit mer än-hon velat veta och begripa. Allt hos honom-var så ädelt, så enkelt, så fullt af stor sjelfkänsla. Hur illa: blefve det då; ej, ifalb han. kanske trodde eller föreställde sig att.hon: såg och tänkte på -saker, som han kanske icke alls haft i sinnet! Dessa förvirrade tankebrytningar kommo hentues läppar: att förstummas..E Om hon blott visste hurnvida galanteriet kunde låna ett sådant uttryck af innerlighet och sanning!3 IE Den unge kaptenen betraktade henne uppmärksamt. : : Hvad är det för en förändring, min fru, som föregår med er? frågade ban. Ni tänker icke lika mildt som nyss? .Herr kapten, hyad kan jag säga... Ni får icke missförstå migl. Jag känner mig ganska orolig, och likväl var det ju en så enkel handling att varna er-för faran? Nå, har jag då förolämpat er, i stället att visa min tacksamhet? Min Gud, hvad jag skulle fördömma mig sjelf, om detta varit händelsen! Säg, har jag det? Skulle de uttalade ordet kunnat förnärma någon qvinna, hur ädel och renhjertad som helst ? Nej... Jag bedrar mig kanske rn Men låt oss sluta, ty någonting tillhviskar mig att vårt samtal kommit till gränsen. Ack, var lugn — våra samtal blifva alltid inom gränsen. Var viss derom! Men. jag ber: gör ingen ändring 1 ert sätt; det skulle