Aftonbladet – 17 februari 1859, sida 1

Medan de sista komplimangerna och handslagen vexlades, sprang Majken till lillkammarstemplet ätt helsa på de gamle gudars store vän, den fattige kapellpredikanten. Der stod gubben med öppna armar för Majken; älsklingen och sköldmön, hvilken han iqväll betraktade med verklig hänryckning, då han fann henna så vacker i den lilla märkvärdiga Kärl-Johans-hatten, den hön likväl-aftog, liksom Emilia och Thorborg också aftogo sina, jemte ytterkläderna. Men ännu voro tvänne figurer att märka bakom en afskrankning vid spisen. Här presiderade gamla: Vivika i sällskap med vår vän Storke-Pelle, som -denna afton i så hög grad ledaf sina. vanliga plågar satt, om Sven Dillhufvud icke kommit och gömt undan läkemedlet, det varit fara värdt att Pelle fått gå i nattqvarter. på förhand;.:och Svens åtgärd: vann ökad styrka genom Vivis kas Kotelse att han under hela vintern skulle finna hennes skåp tomt på helso-panac, om han inte i blinken: blefve. nykter och. satte ruff i göromålen. Ta hit rifvelsejernet då och -det andral utlät sig Pelle vresigt, i det han. under hickningarne mumlade något om dumheter: och vifmofolksbefäl ... Men skall du bara lata dej, din bortskämde kyckling snäste han till, i det han vände sig mot Sven. Skall du inte göra annatän. springa och svansa dej bland -herrskaperna ock granrisruskorna? J talar efter erat vett, Pelle. — och jag är så pass karl nu att jag inte behöfver förarga mej: Sven-Dillhufvud vet nog hvem hanär... vet han inte, moster?2 Åh jo, något för mycke ändå. Men tyst nu, fräste moster Vicka, och. ställ dej genast och Vispa gräddeni Jag, moster — nej, då: annat slag! Vet j inte att jag är från håttebygden och att min