Aftonbladet – 17 februari 1859, sida 1

Och inom denna verld rörde sig vid sällskapets ankomst fem särskilta igen Vi nämna först de respektabla värdarne, som i helgdagsmunderingen och i splitter nya sölkesdukar?, skänker från Majkens förra besök, stodo vid hvar sin sida af dörren och med de allra: siratligaste nickningar och skrapningar bådo herrskapet i all sköns välkom; lighet vara hemmastadda, fast — det må jag riktigt nock sägan, tillade lots-far, jag inte känner igen mig sjelf. Men gladeligt är det att löjtnanten velat fira sin högtidskalasering här i gubbarnas vinterqvarter... Nu är det din tur, Gädda du — jag lemnar åt dej, som har bättre utförsgåfvor, att säga hvad jag inte fått på trån. Du är äldst och förnämst — derföre skulle du ha förordet — men efter jag är sekundevärd ... för så pass musik lärde jag mejiungdomen, när jag var i bekantskap med en orgenistare, att jag vet att sekunden följer efter. primen ... och då jag bara är sektundare, som sagdt var, så kommer jag bakefter med denna här välönskan, som låter så: Löjtnant Guldbrandsson till heder och mamsell Majken till ingen skam varder detta gästabåd med ljus, flaggor, granris och dröckesvaror, stekta gäss och andra Guds gåfvor gifvet till evinnerlig ära på denna jorden och gladelig förhoppning om fortsättning i bimmelriket. Lotsfar och jag Petter Gädda, välloflige män, ha med hjerta och hand varit löjtnanten till hjelp ... Och nu skall herrskapet slippa fram och helsa på en man, som börde haft första ordet, om han inte sagt till brorskamraten och mej: Ni ä hemma Bos er nu, go vänner, och här ska j välkomna först! ... Och nu är det gjordt. Naturligtvis upptogs de bägge värdarnes haTang med all den heder och aktning; som fordrades.