Aftonbladet – 17 februari 1859, sida 1

nn nn vore va AR EE EE NE NR RN TEA 7 SN Nr till herrarne och fikon och krakmandel till damerna: E-NR SERA Nej, tack, teck, min käre Sven Dillhufvud, sade Majken, jag håller mig till Herrarnes traktering I Ta Och nu fick man se Majblomstret, den väna mön, med -vinglaset i ena handen och: cigarren i den andra. stå vid tältöppningen, pratande, skrattande och ITifvande a och en. Glädjen och sången gå handi-hand,sade jaktlöjtnanten—vi måste .ha oss en sång!, Ociy som det var göda, friska röster, blef detnu under marscher: påisen en vacker kör, klingande vidtomkring det frusna fältet och lifvande såväl de stackars fiskrarne under granrishusen söm; de trötta. ärbetarne vid-miss Lillys spegelväg. Och -genom: det-lätta töcknet från dandet, igenom. röken och Jimman från tältets öppning syntes hela den: omgifvande klippstranden såsom en enda -ofantlig fantasmagori, der bergen . utgjorde.spökande torn och de framåt skjutna blocken på deras spetsar skepnader af i luften sväfvande menniskofigurer, utposterade för nattlig vakt kring den hvita öcknens 7 Solen hade emellertid glidit till nedgång, under det sällskapet vid de fyllda glasen svärmade kring bordet. -Och glasen fingo aldrig vara tomma; tychade löjtnanten glömt sig; så var Sven Dillbufvud,; hans vikarie, till hånds vid munskönksbestyret öch bjöd ?erbördigst? herrar och damer att hålla tillgodo i all.rölighet. -Och på sällskapets uppmaning spelade han icke allenast åtskilliga Engelands?och Bohusläns-dansar, utan sjöngbväfvensolo sina förnämsta håttevisors under hyilka artistiska föredrag det sjunkande mörkret. emellertid slog sig i rolighet ned öfver både sångåre och åhörare. Nu är det tids; inföll Hjelm, att tänks