Aftonbladet – 17 februari 1859, sida 1

y utan tvifvel var det något gyckel af min pbillning — eller märkte far kaptenen något?p gj Nej, ingenting! Jag kände en tillfällig rysning — det var allt. Nr ML Åke såg ej nöjd ut vid någondera förklaringen. Men som hela sällskäpet nu började blifva besväradt af kölden och stillaståendet, beslöt man att bryta upp och skynda till det utlofvade målet. : Orv Och. målet var ett uppslaget tält med kronans flagg svajande i toppen, inbjudande till förfriskning och hvila. pa Och hvem kom väl spelande mot sällskapet, om icke Sven Dillbufvud, som derpå satte sig i spetsen för tåget, så att man uhder den LO musik inträdde i tältet par om par, jaktlöjtnanten och fru Emilia, Åke och Majken, kapten Qddjers och Thorborg. Hölt bildade eftertruppen. : Majken åtog sig sin befälhafvares kaffeservering. Och hade icke gästerna nu det allra roligaste de kunde hafva, kom sådant från dem sjelfva; och så mycket roligare hade då värden och värdininan, hvilka slutligen visade sig så upptagna af hvarandra, att Hölt fann nödigt låta dem begripa att de, så att säga, lefde på hans nåder. och att man icke för långt fiige pröfva hans tålamod, Låt Oss dricka ett glas, bror Höltt utlät sig löjtnanten med ögon så strålande af lycka, att Holt skulle fått en riktig hjertestöt, om ban Kos Majken sökt något annat än Hennes rikedom. Lefve glädjen; lefve friketen! Oc lefve freden och emghetenis inföll Majken skrattande och framräckte äfven sitt glas. : ; Holt var så upprymd, att han fann ingenting oäfvet i skålen. Gudmargicksedan omkring med det glödgade vinet ockhåtte-Lommen med oigarren