Aftonbladet – 16 februari 1859, sida 1

par med några spröt till tak. Dessa små boningar skyddade dem någorlunda mot kölden och blåsten. Och sittande på sin kubb med. fiskredskapen bredvid sig och pipan i munnen, höllo de nu på, den ene under misströstan, den. andre. under förhoppning, att som bäst pröfva sin lycka, Emilia hade flera gånger varit här med Thorborg. Hon hade till och med fått låna refven och fiskat upp flera flundror, och hon hade nästan dansat af glädje, då en sprittande torsk kom uppi dagen; Hela sin fångst hade hon naturligtvis sedan köpt, och hon gjorde sig en ära af att sjelf få bära hem det stora fisket i den lilla katse-hon hade med sig: Men i dag skulle sällskapet hvarken meta eller köpa fisk: i dag tingade man blott och språkade med fiskrarna, för hvilkas räkning Majken nu kom fram med ett par buteljer; dem hon anförtrott i sin ,befälhafvares vård. Under de öfrigas samspråk sade kaptenen till. Emilia: . Observera nu, min fru! Der, — han visade på en af männen — ser ni en belåtenhet, som nästan är viss om seger. Nå, nju ter ickehan, sin lycka på förhand? Se hur bjertans gladt han rycker på refven! Får han ingenting, så beklagar jag honomändå ej, ty-han bar i förväntan haft en njutninga Ack, hvad gjorde. nu herr kaptenens onda ord — han fick ingenting! sade Emilia. Det gör mig riktigt ledsen att se missräkningen på hans ansigte Han röjer menniskans vanliga otacksamhet., : Fyj kapten -Oddjers, så obeskedligt!-Hvad kan en stackars död illusion gitva för tröst? Den Har lemyvat ett minne, och hvarje minne är en behållniug.o : Nån, återtog Emilias. .hör ha vi en.annan, som minsann icke tycks lefva på villorna!