Harua OC. TEATER. Efter åtskilliga uppskof gick Brachvogel: fem-akts-skådespel Mondecaus i lördags aftoh för första gången öfver scenen på Mindre teatern härstädes. EäStyckets hjelte, Mondecaus eller, såsom han rätteligen hette, Salomon de Caus, är, såsom för de flesta torde vara bekant, den man, hvilken, enligt en gängse tradition, äran tillkommer, att ha gifvit första iden till ångkraftens användande i menniskans tjenst. Men det var icke Salomon de Caus förunnadt, såsom i dessa dagar vår egen frejdade landsman John Ericsson, att få uttrycka sin tillfredsställelse, att ha undanröjdt alla praktiska hinder och derigenom lyckats gifva menskligheten enny drifkraft. Salomon de Caus tanke var allt för stor för att kunna med ens fattas af hans samtid. Man talade och skref äfven då om uppfinningarnes århundradep, men man hade likväl icke, såsom fallet är med oss, haft tillfälle att vänja sig vid sådana underverk i afseende på naturkrafternas användning, en vana, hvarigenom man nu nästan upphört att anse hågonting omöjligt. Det var i början af sextonhundratalet, som Salomon de Caus tänkte och årbetade, men det var först omkring halfannat århundräde senare som hans tanke vann någon praktisk tillämpning. j Och uppfinnaren sjelf, hurudant blef väl hans öde? Jo, om man får tro en visserligen icke till fullo bestyrkt tradition, så blef Salomon de Caus martyr för sin stora tanke. Hans lågande entusiasm för sin stora sak, hans fasta öfvertygelse om sina beräkningars sanning törklarades för galenskap, och Salbmon de Caus slöt sitt lif på dårhuset. i Pramaturgen torde sällan kunna finna ett tacksammare, ett i sig sjelf mera poetiskt, mera verkligt tragiskt ämne än detta. Att frambesvärja bilden af en sådan mäktig ande med sin stora framtidstanke, missförstådd, förhånad och förföljd af sin samtid-och slutligen , fysiskt. dukande under i striden mot okunnigheten och fördomarne,: utan att hvarken af nöd eller lockelser låta förmå sig att bli sin id otrogen, hvilken stor uppgift för en verklig skald; hvilka storartade och betydelsefulla konflikter att skildra; hvilka anledningar till inskärpande af den vigtiga lärdomen, huru sanningen till slut går segrande fram, fastän dess kämpar falla såsom martyrer och förglömmas; huru arbetet för mensklig-. hetens framåtskridande aldrig är förgäfves.. äfven om individen, som arbetar, icke derför skördar någon annan timlig lön än försakelser och lidanden. Men månne hr Brachvogel varit denna uppgift vuxen? Vi bekänna vår öfvertygelse vara att detta alls icke är händelsen. Hr Brachvogel är en af dessa poetiska dilettanter, som liksom af-en tillfällighet lyckas en gång att producera någonting, som vinner anklang, men som. sakna tillräcklig inre fond, för att kunna i någon mån rättfärdiga de förhopp: ningar de väckt och för att utveckla en pro: duktivitet. af något verkligt och varaktigt värde, Narcisse Rameau, hvarmed hr Brachvogel debuterade såsom författare, företedde . stora, mycket stora brister, mycken löslighet och oriktighet i uppfattning af den tid och de förhållanden han ville skildra; men der var en viss natursanning, en viss frisk omedelbarhet i teckningen at den vulkaniska och änder bördan af tidens elände förkomne Narciss, som gaf densamma en prägel af originalitet, som både i Tyskland och här slog an på allmänheten. Men detta synes också ; ha varit det enda, som författaren till följd af sin individualitet kunnat poetiskt teckna såsom någonting genuint, något sjelfkändt. Hans följande arbeten ha allesammans varit matta och särskilt har han temligen tydlig) visat sig oförmögen att teckna historiska tidskiften och personligheter. För att skildra den ställning Salomon de Caus eller, såsom man kallade honom. Mondecaus, intog till sina samtida, framställer hr Brachvogel sin hjelte först uti någ? scener af ett borgerligt drama och införer honom derpå i ett politiskt intrigstycke, der. den egenu.22. hufvudfguren är kardina! Richelieu. — Frestelse! Att, uy samma gång som han gaf konturerna fill en store kardinalens bild, äfven skizzera en teckning af tidehvarfyets politiska konflikter och Frankrikes ställning till. sina grannstater, tyckes ba varit författaren allt för stark, för att han