: ärmed afslöts samtalet, 43 KAPITLET: Hvad Emilia såg, då hon skullo se på engelska skonerten miss LiN73 uteågning. Det var ännu icke en kywt till dagsljus på fredagsmorgonen, den för löjtnant Guldbrandssons is-kalas utsatta dagen, då tvänne manliga figurer, uppstigande liksom dimbilder, blefvo. synliga öfver de långa flata hällarne, som begränsade socknevägen nedtill Svartskärs Ja, nu äro vi på ort och ställelv sade den finske konstapeln till den för oss bekante timmermannen, hvilka bägge personer i briggens kons umenter kallades: den förre Myllärim Matti och den senare Junttilan Pavo, : Jan, svarade den finska spåqvinnans Selin nu äro vi här — men dagen är inte god, det: ser jag på töcknet. Följ med ögonen min hand, så ser du den svarta skybanken öfver huset! Det är ju svart som i en säck alltihop. Nej, inte allt... I midten på den skybanken går en lång grå rand. Jag märker den. Det är i-den jag skönjer att ingenting skulle duga i dag... Sen ha vi ju ätit och druckit i den mannens hus. Jag .vill väl inte draga ondt öfver honom, det vet du, helst som du säger att han är tecknad för olyckstalet... Men hvarifrån vill en eljest få ut kapten? Alltsedan jag i hans rum hittade första uppsättningen till sjöförklaringen, och alltsen jag la ihop... Di la ihop — hvad la du ihop annat än