Aftonbladet – 15 februari 1859, sida 1

fullt af lefnadsfrisk. humor, sjelf, bar hon sina bekymmer och, försakelser med; en så spänstig, kraft, att den i grunden starke; men. af ett alldeles oförberedt dubbelt slag öfverrumplade Hjelm tyckte det på intet sätt anstå honom att blifva ett mål för den i allt så resignerade Majkens granskning, måhända ogillande, något som desto säkrare skulle misshaga honom som han hvarken kunde fritaga eller frigöra sig från den plågsamma öfvertygelsen, att hans inre uppror tillbakaverkade på hans yttre handlingar. Denna tillbakaverkan var svaghet, och ändå förmådde han ej annat än skenbart bemästra den. Emellertid var det en möjlighet att endast hans fruktan föregycklat honom : hvad. han trott. sig upptäcka hos Majken. Han kastade derföre ännu en lång, pröfvande och CA ligt allvarlig blick på henne. Men nu hade Majken -haft tid på sig, och derföre mötte Hjelm blott ett hjertligt, lugnt och hyggligt ögonkast, ett sådant. som bytes vänner emellan. Häraf blef han. lugnare, Antingen hade han skrämt: sig: sjelf — hvilket vore troligare — eller visade Majken att hon ej ville hafva sett. något, och i det fallet skulle hvarken anspelningar eller öppna förhandlingar följa, hvilka båda saker han under denna söndring med sig sjelt och andra lika mycket fruktade Man hade knappt hunnit upp från bordet, innan ännu, en gäst anlände; och denna gång var det någon som så distraherade Majken, alt hvar och en kunde vara lugn för hennes granskning. ; Huru strålande af öfversvinlig glädje syntes ej unga jaktlöjtnanten, då han ändtligen en gång inom fyra varma väggar fick fåta sina förtjusta blickar hvila på den.väna mön . och sina läppar uttala allt det friska och glada, som uppfyllde hans själ! : ; ;Jag kommer icke utan ör nde, sade han, vändande sig med en bugning till hvar och en, Jag har den äran att invitera hela säll