Aftonbladet – 15 februari 1859, sida 1

tade— att han varistarkt-misstänkt och: afskydd-af.Fjelm, hvilken; troligen just genom den:väg;ssom; Holts ögon: visade honom, lärde misstänka kaptenen och dennes allra försigtigaste. blickar: . en .gång väckt, kunde ej Hjelm annat än se;att dessa blickar egde en beräknad försigtighet. Alltså,, sade. Majken för sig. sjelf, ha vi här i gång en dubbel svartsjuka! Och den omständigheten att Hjel.n ofta sökt Thorborg härleder sig naturligtvis från ett oafvisligt begär att få veta om hor, som är både klok och skarpsinnig, gjort någon vigtig anmärkning... Menx, fortsatte hon i tankarne, liksom hon haft hela förhållandet framför sig, lika begripligt är att känslan af hans egen värdighet afhållit honom att vidröra ett så ömtåligt ämne. Och bäst är det, ty känner han sig för stolt att för sin hustru röja sina verkliga känslor, så må han tills vidare lida af dem; och han röjer för henne ingenting nu, ty då skulle han äfven röja den häftigare kärlek, som börjat flamma inom honom, underblåst af svartsjukan, och: hvilken han döljer under kärfhet och en stickande kallsinnighet. . Bäst allt detta Passerade, såg Hjelm tvärt upp på Majken och läste då i kennes ögon lika väl som hon nyss läst i hans. Det var ett högst obehagligt ögonblick för den i allmänhet inom sig sjelf såslutne mannen. Om hans hemlighet skulle blifva utgissad, ville han. då hellre hafva den under Thorborgs skygd: det låg bos denna unga flicka en så kristlig renhet, en så hög grannlagenhet, att det vore detsamma om hun clder någon god ande från högre regioner hade reda derpå. Så dömmer menniskan i mycket efter det yttre. : ; Thorborg såg ut som den mildaste seraf, men kunde det oaktadt tala lika stränga ord som Majken. . Majken åter egde lika, upphöjda tänkesätt som Thorhörg, var i sitt in; nersta hjerta lika -kristligt sinnad, men hennes yttre föreföll så verldsligt, hennes väsende så