Aftonbladet – 14 februari 1859, sida 1

nöfde: pråla inför sig sjelf, ihopknäppte Emilia sina händer-och yttrade halfhögt: : Min Göåd, min Gud, att detta skulle inträffa just nu, då huset är fullt af främmande... Det är visst ingenting ovanligt att gift folk ha. hvär sitt sofrum, : och under närvarande lid är det bättre måbända att han lefver alldeles på egen hand: och: icke :behöfver lägga. band på sig; men menniskorna skola kanhända tro — just sanningen — att detta förhållande härflyter från någon huslig tvist... Det är möjligt att det fins hustrur, som skulle anse pligten fordra: att: de xställde till rättav, men till dessa hustrurs antal kommer icke jag att höra. Ty sålunda bortskämda, skulle fatt de äkta männen blifva våra herrar Jag har så många gånger under dessa sju månader sökt kufva min stolthet, att jag en gång, i stället att afvisa den, sjelf kallar den till hjelp. Ack, ursöktan, hördes Holts röst invid dörren, jag kommer då aldrig annat än olägligt; men jag glömde visst min annotationsbok härinne.n Herr Holtv — Emilia spratt häftigt upp ur sin tankegång — hvarföre går herrn så sakta ? Hon såg på honom med förtrytelse. Förlåt, det var icke jag som gick sakta, utan fru Hjelm sjelf stod iså djupa begrundningar att de förmodligen icke kunde tillåta mina steg att höras. Jag ämnade för en liten stund edän gå in, men jag ville icke då störa herrskäpets samtäl. Jasån, svarade Emilia blossande, jag vet, herr Holt är alltid grannlagenheten sjelf... Men jag skall icke hindra. Medan Emilia gick tillbaka till de inre rummen, pressade hon handen hårdt möt pannan. Y Den lömske, smygande karln, tänkte: hon, spionerar då ut allting ända till det allra innersta af familjlifvet! Lyckligtvis föraktar jag honom så djupt, att jag anser det vara at mindre betydenhet om Aan hört något, än om det varit någon annan, till exempel den fin