Aftonbladet – 14 februari 1859, sida 1

Ör TT tunt IRS finrig följde min, ,känsla, .som jag trodde; vara; god Är det ingenting vi-kunde:haatt förklara för hvarandra?. Jag ville så gerna att. icke: Majken skulle finna. en alltför: stor olikhet :emellan nu och sist. Har du något: att säga, så låt det. ske fort, ty jag återgår nu till kontoret. För min del har jag ingenting annat att förklara. än. min önskan att du ville upphöra med dessa besvärliga. frågor. Jay jag skall upphöra nu, ty jag tror ej att mitt samvete kan säga mig att jag icke gjort allt hvad i min förmåga stått för att inleda dig i förklaring, Men innan jag slutar, så låt mig be dig en-enda gång betänka hvad det är tungt för mig — din hustru — att höra dig både under dagen och under din oroliga sömn om natten gifva mig tillkänna din ovilja: Låt mig vara! så säger du äfven i drömmen, och på morgonen är det också ditt första ord, liksom jag aldrig gjorde annat än störde friden för dig. : Jag har ej förut vetat, sade den äkta man nen, att det var något såförnärmande att önska sig vara i ro för frågor, hvilka, om än de härflyta från äldrig så stor välmening, ändå kunna vara obehöriga. Men nu, sedan dina upplysningar bevisat mig motsatsen, vill jag vara betänkt på att bevara åtminstone din nattro. Som jag dessutom har angelägna göromål, hvilka tvinga mig att sitta uppe flera timmar efter vanliga tiden, blir det beqvämast om du låter bädda för mig 1 liggsoffan på kontoret.n För några ögonblick syntes den unga: frun oviss om huru hon skulle upptaga detta slut på sin underhandling. Derefter sade hon med större fattning än hon tilltrott sig: Du vet sjelf bäst, min vän, hvad dina göromål erfordra för tid, och jag tror icke att det skulle vara rätt af mig att visa mig kinkig eller ledsen öfver ditt beslut. Mannen svarade ingenting, : utan lemnade rummet. Då han: var borta och stoltheten icke bes