Aftonbladet – 14 februari 1859, sida 1

står, skulle jag troligen med lätthet reda hvad nu synes mörkt. Ack, kära Emilia, hur mången har ej sagt så före dig och sedan önskat sig tillbaka: på den ståndpunkt, der man stod! Var sådan som du hittills varit, rättskaffens i ditt hjerta, modig i din oro och tålig i bedröfvelsen, ty en-. dast . på det sättet blir du-en värdig qvinna. Jag vill försöka. Men min kärlek gråter i. mitt. hjerta öfver alla dessa sorgestunder, och de tårarne bränna hetare än de som flyta på kinden.n Jag har hört sägas, Emilia, att qvinnotårar oftast falla i hjertai. I alla hänseenden måste det vara det sättet att gråta. som mest behagar männen. Här har förut på Svartskär lefvat en hustru, som aldrig gret annorlunda. Du menar fru Moss — ja, hon är nog ett herrligt exemplar af vårt kön. I alla fallhar hennes -man troligen aldrig dolt för henne anledningen till sitt lynnes mulenhet, och detär alltid något ...... Men gå nu förut åt handkammarn. Jag vill.ta lite eau de cologne och vatten och tvätta mina ögon. Thorborg gick Och sedan Emilia utplånat spåren efter tårarne, skyndade hon, icke efter Thorborg, utan tillbaka till salen för att se om Åke ännu satt qvar. Och då han det gjorde — satt på samma. plats, i samma ställning — gick hon fram till honom och berörde honom sakta med fingerspeisarne. Men aldrig hade hon blifvit så häpen. Hennes Åke — den lugne, milde, jemne mannen, som så värdigt och vänligt språkat med henne vid början af deras äktenskap och sednare, för ett par månader tillbaka, haft en annan långt behagligare ton — han såg nu, då han hastigt upplyfte hufvudet, så nedslagen och förstörd ut att bon i bokstaflig mering kände golfvet svigta under. 8 g. Hvad är det nu återigen? frågade han häftigt. Ser du då icke att jag vill vara ifred — eller sitter jag i vägen här kanske ? Ack, Ake, jag kom tillbaka derföre att jag