Aftonbladet – 14 februari 1859, sida 1

Oviss emellertid huru hön för ögonblicket skulle handla, såg hon omedvetet bort. till Thorborg, och -Thorborgs blick var så. englaljuft uppmuntrande : till tålamod,-att Emilia genast nalkades kakelugnen, der den unga flickan. ännu: satt qvar. Vill. du, Thorborg, vara snäll och hjelpa mig med kakan, som jag. skall ha till middagen I Ja, gerna l Och de båda qvinnorna skyndade ut. Men då de hunnit in i sängkammaren, stängde Emilia dörren emellan den och förmaket, hvarbea hon hastigt slog armarna kring vännens hals. Begriper du något? frågade hon, och en qväfd. snyftning arbetade sig nu fram. Menar du din mans lynne ? Ja, visstl Affärer. måhända -— männerna ha så många bekymmer. Anser du det härflyta af blott affärer? Han besöker er så ofta: på kapellgården — säger han icke då något 2 Just ingenting. Och du anar ej2 co SÅtminstone, kära Emilia, ingenting med visshet. Men säg mig för Guds skull hvad du tror ... ty aldrig, aldrig kan det vara något, som du icke bör säga mig ? Var öfvertygad, min vän, att om jag kunde med visshet förklara din mans förändrade sinnesstämning, skulle jag icke. anse det nödvändigt att tiga, ty bättre vore att känna sanningen än gissa hit och dit. Men lösa förmodanden, som motsägas af än ett och än ett annat, vore ovärdigt att framkasta, ty alla sådana väcka upp en kop. trassel, som man sedan icke kan Jäta bli attihoplänka och såmmantrassla .med annat, så att man till slut icke alls kan reda sig., ; Att du har rätt, Tho-borg. är blott en möjlighet; men en säkerhet är at jag tror att du dicke har det, Ty ifall någon gålve mig en I vänlig vink om det, som jag kanske ej för