Aftonbladet – 14 februari 1859, sida 1

RR RARE på. huru det skall gå mig, då jag nu snart lemnar det gästfria hem, som lärt mig sakna att jag sjelf icke eger något annat än de vaggande plankornas. Huru ... skulle man ha vänner för att glömma dem så snart? Jag — var säker derom — vill mången morgonoch aftonstund, då jag blickar. utåt hafvet, tänka på att samma böljor, som leka kring våra klippor, af vinden drifvas långt bort till andra vatten för att leka kring det fartyg, der vår finske gäst förer befälet.s Kapten Oddjers svarade ingenting. Han bugade sig blott djupare ned; och ehuru Emilia, som såg ut genom fönstret, icke märkte hans ögons vådliga spel, märktes det dock af någon annan, som dervid fällde tidningsbladet i golfvet. å Kaptenen påminde sig i detsamma att han hade ett par vigtiga bref att skrifva och aflägsnade sig efter en lätt bugning. Var det något i tidningen som väckte din uppmärksamhet? frågade Emilia, som icke på annat. sätt kände sig ega mod att söka komma i beröring med sin man. Tidningen — hvad menar du med det? Jag menar ingenting, annat än att jag Var rädd att något... Men i dag gör du då ingenting annat än komplimenterar personer genom fruktan för deras säkerhet; för min del såge jag emellertid gerna att jag sluppe detta fruntimmerspjåsk — det är icke 1 min väg Ake — jag tycker .. jag tror virkl gen... jag fruktar .. Fruktar du nu åter igen — det årer ordet måste bestämdt ha ett slags allsmäktig, Verkan p: dig, eftersom du icke kan släppa det. I fordna dagar skulle Emilia ha fallit i bysteriska. snyftningar, men nu föll hon deremot i en stark och särdeles missnöjd förvåning, ty hittills. hade hennes man i frimmandes närvaro skonat henne som hustru. Detta gick för långt — så kunde det icke få fortAra.