Aftonbladet – 12 februari 1859, sida 1

om allt det onda, som de åstadkommit, dessa oroliga andar, hvilka efter slutadt arbete med fartyget icke hade ro-att stanna på en plats, utan irrade långa sträckorna både inåt landet och åt sjösidan. Först och främst var det genom finnefolket som den stränga vintern kommit, dernäst var det finnarne som trollat bort fisken för de fiskare, som xvakade på isen, och vidare hade de förhexat Nisse Karlssons gris och gett en dödlig tvinsjuka åt nästan alla grisar rundt kring skären. På kustlandet grasserade vargarne svårare än någonsin, och hvem som skickat dem visste hvar och en. Slutligen hade de genom sitt bränvin och sina -signerier gjort mera ondt än hvad några ord kunde göra beskrifligt Nu skulle man sett Emilia i sin korta mörkgrå pelsrock, i sin svarta kastorsbatt, modellerad efter Majkens, med plymen lätt gungande för vinden, i halfstöflor, kragvantar och med en liten boax knuten kring halsen — arm i arm med Thorborg i ungefär likadan drägt — spatsera auf nfåt isen till alla de platser, der de unga bjelparinnornas biträde var af nöden och der hungern, kölden och sjukdomen längtansfullt väntade på dem. Emilia var nu invigd i denna nya verld, Hon svärmade för Thorborg och hennes idger och tyckte att hon cj kände sig iycklig, då en dag förgått, på hvilken hon ej uträttat någon handling, som kunde glädje hennes hjerta. Men i allt detta var skillnaden den, att Thorborgs handlingar utfördes med hela det ädla och djupa lugnet hos en själ, som följer den inre rena driften och deraf erfar en himmelsk frid, då derermot hos Emilia enfeber: aktig häftighet stämplade hvarje handling: det förekom liksom hon med denna blossande