Aftonbladet – 11 februari 1859, sida 2

Huru — redan skilsmässa? Nej, visst icke på minst en timma. Men för att vara tillsammans, måste vi gå, och det kunna vi ej göra häruppe. Dessutom längtar jag med brinnande längtan efter den glänsande bojan. Nåväl... du skall först sätta din ring på mitt finger — jag är vidskeplig, och det tycks mig som om jag hölle dig säkrare fast, om jag blir den förste som bär trohetsinseglet. Och jag, sade Majken, är nöjd att få vara den som först gifver det... Hon tog den kära handen, såg på fingret, på ringen och så upp till Honom, som ensam var deras vittne. Nästa sekund satt den på Gudmars hand. I och med detsamma öfvergöts den unge mannens ansigte af en så hög och bländande sällhetsglans, att Majken förstummades. Utan ett ord — liksom om ord icke varit heliga nog för stunden — var det nu han som, sedan han upptagit den ring han ännu egde qvar, i sin tur nedkallade det höga vittnets beskydd och tryckte trolofningspanten på den älskade qvinnans finger. Och hvem som nu sett dem slutna så fast intill hvarandra, skulle ha trott sig skåda tvänne redan förklarade väsenden, hvilka lemnat långt bakom sig jorden med dess trogna bekymmer och lidanden. Men minuterna flyga genom tiden för att icke mer återvända, och i flykten stjäl den ena efter den andra med sig några af de guldkorn, som vi kalla glädje, tills vi slutligen befinna oss lika fattiga eller måhända ännu fattigare än vi voro innan vi upphittade dem. Men hvad sedan... lefva, glädjas, lida och dö — är icke detta de fyra hufvudkapitlen, som utgöra hvarje menniskas roman och hvilkas mellanrum vi sjelfva ifylla med den skrift, som aldrig kan utplånas: gerningarnes skrift... (TG