Aftonbladet – 11 februari 1859, sida 2

skyddet af det hem, der jag aldrig vill införa något annat än glädje, om jag än sjelf der icke erfore annat än sorg. Att tillåta oss ett möte då och då, det förorättar ingen och uppehåller vårt eget mod; men huru ville jag kunna se in i framtiden cruppe, om jag börjat mitt äktenskap med en så grym handling som den? Det var en dröm, som du drömde, min älskade, men den var icke god, och derföre får du skynda dig att vakna och låta mig veta om du under din villa ej erfor oroande föreställningar iblun.!?, Gudmar teg. Han stod vid jordvallen och blickade med mörkt sinne ned i djupet. Käraste befälhafvare, yttrade nu den unga qvinnan med sin friska och glada röst, är det tid för dig att stå så der och kasta bort dina blickar på kullerstenarna, då du har din Majken att se på.... Nå, vänd dig hit nu och bekänn att din dröm varit dig en stygg anfäktelsel Ja, du är lycklig du, som icke har några anfäktelser! Men jag är rätt och slätt en fattig syndig menniska, och som sådan är jag ... Som sådan är du pligtig att komma ihåg hvad du nyss sade. Hvad då? Jo, du sade med en röst, som lät mycket olik den du nu talade med: Du är min engel — och dig följer jag förtröstansfullt, det svär jag af mitt hjertas fullaste fullhet! 3 Gudmar var besegrad. Då han vände sig om, såg Majken det på den fuktiga glansen i hans ögon. u Led mig då hvart du vill, du min goda engel, men låt mig åtminstone hoppas på allt möjligt skönt! Hoppas, min Gudmar, på allt hvad himlen och jorden eger bäst... Och låt oss nu skynda att gifva hvarandra de kära heliga gåfvorna, ty olyckligtvis kunna vi här icke drömma oss vara i ett varmt rum.