Aftonbladet – 11 februari 1859, sida 2

tycka att hans förslafvande vilja utkräft en tillräckligt lång tid af vårt lif? Jag förstår dig ej, min Gudmar!; Men jag förstår mig desto bättre sjelf... Må kärleken och de högre känslorna gerna ta ut sin rätt — det är ju de som förädla oss såsom menniskor — men må vi också veta att Gud icke förgäfves förlänat oss andra krafter, och det är de som uppresa sig emot att den ene mannen skall vara som ett rö i den andres hand... Hör du, älskade Majken, jag förstår icke maktspråk mot dig — våra andar äro jemlika — men pligten tager en för stor del i dig, och allting i verlden skall ega em gräns. Tala vidare, min vän — jag ser ännu icke klart hvart du vill hän. I fordomtima, återtog Gudmar och utsträckte sin arm utåt den omätliga vattenrymden, i fordomtima tog kämpen sin mö vid handen och reste med henne ditbort till en gästvänligare strand... J Hvarför tala om fordomtima — du vet väl att den icke är nu.n pDerföre handlar man icke heller nu på alldeles samma sätt, men något ditåt... Ifall din far icke efter de tre föreslagna åren gifvit oss sin välsignelse, så låt mig då föra dig till ett annat land, der vi kunna blifva vigda! Och en gång så förenade ...................gs Min älskade Gudmar, huru mycket måste det ej smärta mig att.se den ljungande blixten ur ditt öga förvandlad i en mörk blick och att jag med fläkten från förnuftet måste sopa bort alla de friska rosor, som denna solvarma idå fostrat i ditt hjerta! Men, min Gudmar, din Majken vill icke bli ämnet för någon ballad eller sägen kring våra gamla Bottnastränder. Blifva vi vigda med andra band än de, som nu förena oss, så måste det ske under skyddet af min moders ögon, under