Aftonbladet – 11 februari 1859, sida 1

ROMAN I Få EMILIECARLEN. Sedan Emilia under bemödandet att vinna fattning fullkomligt nedskrynklat volangerna på sin svarta taftsklädning, i stället att utsläta dem, reste hon sig upp. Min :vänn, sade hon med ett tvunget leende till sin man, ifall du flera gånger får attbeklaga dig öfver min okunnighet, så ber jag dig på förhand att du visar fördrag med den; men hvad det här tillfället beträffar, så tänker jag spara min ursäkt. Herr Holt vet nog att vi oss emellan hafva en löpande ränta — heter det icke så-på handelsspråket — och först när den ärinbetatd, blir det tidatt tänka På fruktan för cgen skuldsättning. Allt detta omkastades ien ton mellan skämt och allvar. Men Holt förstod hennes obetinksamma öfvermod, och Thorborg förstod det äfven. a insåg Emilia af vännens sorgsna och bönfallande blick. i Ake förmodade att Emilia påmint sig något gnabb trån aftonen, då bondupproretp ezde rum, men som han tyckte sig ha gjort nog för Holts ära, ville han icke vidare sätta sin hustrus ringa tålamod på prof. Under detta lilla. mellanuppträde hade kapten Oddjers varit i fullt samtal med. Thorborg och Gudmar, så att ingenting söndrigt eller stelt uppstått, då kapellpredikanten sjelf inträdde med ett par glas på brickan för att få dricka med Unga MUN. saridinsast I En timma senare var sällskapet från Svartskär på hemvägen. I ) Se A. B, pis 1—33