Aftonbladet – 11 februari 1859, sida 1

Lysekil, för att likväl, såsom öfverenskommet var, vid första tillfälle återvända. 39 KAPITLET. Mötet vid Hornborgs slott. En förmiddag i medlet af November hade det lyckats den klaraste -höstsol, som ännu lyst öfver den vrå af Nordsjön, der våra händelser äro förlagda, att borttränga alla dimmor och med sin strålande glans belysa icke blott hela strandbältets rödslipade stenmassor, utan framför allt att samla hela sin rikedom på en plats, der tvänne älskande hjertan i dag tänkte besegla sitt förbund. Denna plats var Hornborgs slott, det enda af Qvilles ålderdomsfminnen, som, enligt häfdatecknarens utsago, belyses af något historiskt ljus. Hornborgs slott — beläget vid sundet gent emot; Hamburgön. — är benämningen på en ganska hög klippa; som med nästan lodräta väggar stupar ned i sjön, men åt landsidan, hvarest den omgifves af en trång däld, har en terrasslik afsättning. Dess platå omgifves af en mäktig jordvall, inom hvilken man finner svaga spår af bygnader samt en vattencistern, som äfven under den långvarigaste torka aldrig tryter vatten. Uppmurningar och jordfyllnader äro gjorda äfven på bergets afittnimg åt landsidan och öfverallt uti klyftorna, hvarföre ock klippan utmärker sig framför de omgifvande. bergen genom en rikare vegetation. Nedanföre i dalen ligga några fornlemvingar, som tillhöra hednatiden. Enligt folksagan skall denna borg först vara grundad af en JIlorne, sön säges ligga begrafven, uti ett stenrös på den-ej långt härifrån belägna Hornöu, Gebbardi, uti sin Norges-historia, omnämner Horuborgs slott såsom på nytt uppbygdt 1218, Likväl var detredan