Aftonbladet – 11 februari 1859, sida 1

Mellan: Emilia och hennes man vexlades ickenågot :ord! om: det: sista och icke heller många andra: hon var ännu lite stött på sin ke och afhörde derföre med dubbelt intresserad uppmärksamhet: kapten Oddjers, som på ett smickrande sätt talade om sin saknad ätt lemna det solljusa Svartskär. Efter aftonmåltiden tog Hjelm tillfället i akt att fråga Holt af hvilken anledning han under: närvarande förhållande kommit att besöka jaktlöjtnanten. z En lätt färgskiftning gled öfver Holts ansigte. Derpå svarade han med trygghet: Insåg du icke det — det var för att fullt komligt missleda honom. Jag eger alltid nog välde öfver mig sjelf att påminna mig det den, som visar sig djerfvast, minst blir misstänkt.n Men det vinet måtte ha smakat dig surt? Åh, jag kan ej säga — det var icke jag som betalte det, utan mina dåvarande hufvudmän, hvilka genom det brutala sätt, hvarpå de upptogo saken, befriade mig från den oro jag förut utstod. För öfrigt har ju i affären ingen annan synts än Mörkömännen ..!.4...... Vid samma tid som Holt -afgaf sin fiffiga förklaring. för Hjelm, var :kapellpredikanten under stöfvelafdragningen som bäst i taget med en förklaring för Vivika öfver åcn lyckade middagen, hvarjemte han efterirågade om gumsen. såsom vanligt fått sin. del i kalaset. Kan pastorn fråga något så vanbördigt! Skulle jag glömma gumsen — då skalle Jag allt förr glömma att ta utaf gömmemart ten, som pastorn gaf order om till i morgon qväll för klockarns räkning, då väl den rätta roligheten skall komma.... : Följande dagen reste kapten Oddjers till