Ryska generalständer. Under det allmänna uppmärksamheten varit riktad på frågan om krig eller fred; har man egnat allt för liten uppmärksaämhet åt en sak af omätlig vigt, som under andra förhållanden skulle väckt det lifligaste deltagande. Många af våra läsare torde alldeles ha förbisett den lilla notisen under utrikesafdelningen i vårt senaste måndagsblad, hvari omförmäldes, att bondkomiten i Petersburg: slutat sitt arbete i frågan om lifegenskapens upphäfvande och föreslagit kejsaren att sammankalla generalständer, på det genom dem reformverket måtte bli allmänt och alla: klåssers ställning kunna förbättras. Det första steget till Rysslands inträdande bland konstitutionella stater är en verldshändelse af djupaste betydenhet, och vi reproducera i äfse-ende på detta märkliga tidens tecken några betraktelser i ett tyskt blad. Ryska generalständer! Det ordet låter nä: stan såsom en saga ur Tusen och en natt. Ett sådant språng från despotismen in i könstitutionaliteten! Men hvarföre icke? Saken är icke på långt när så förunderlig, som den vid första ögonkastet synes; åtminstone icke mera besynnerlig, än Pestels plan på tjugotalet, att göra Ryssland till republik, sedan den kejserliga familjen blifvit undanröjd. I Ryssland äro förhållandena enkla; de befinna sig ännu i sin första utvecklingsperiod, och fordra tvära, hastiga öfvergångar för att gå framåt. Lika väl som Peter den store med våld gjorde bönderna till lifegna, kunna de också genom Alexander den andre återfå sin sjelfständighet och frihet, och liksom Peter lät nedsabla de fientliga strelitzerna och två tronföljare blefvo mördade för att lemna plats åt andra medlemmar af familjen, kan Alexander åstadkomma generalständernas sammankallande, så att han må kunna gripa sig an med en : radikalreform af landets trån grunden genom despotismen förderfvade förhållanden. ; Bondkomiten i Petersburg är hans organ; ty den är af honom tillsatt, och om den begär generalständer, så torde man väl få antaga, att detta skett med kejsarens vilja. Denna åtgärd vore uppenbarligen den klokaste; som Alexander kan vidtaga; men den är också efter all sannolikhet vafvislig. En stor del af adeln är ännu alldeles icke villig att uppgifva